menvetdu

Ibland tycker jag vintern är så tung.
Det är så mörkt, man hinner knappt utanför dörren medan det är ljust.
Jag orkar inte riktigt göra något alls mer än jobba, äta sova.
Deppigt, var ordet.

Jag längtar så efter ljusa kvällar.
Efter att kunna, vilja och orka vara utomhus även på vardagskvällar.
Jag längtar efter att slippa alla tjocka bökiga kläder.

Men en sak kan man trots allt inte ta ifrån vintern:
Den har utseendet med sig. Den är fantastiskt vacker, till och med.
Vi får leva på det, tills det blir vår igen.


Solen vaknar till liv utanför vår balkong.





Samma sol har just gett upp för dagen, perfekt timeat med vår promenad.

Melvin      -Vad är ett nyårslöfte?
Pappan    -Det är när man bestämmer nåt som man ska bli bättre på under det nya året.
Melvin     -Jag vet inte vad jag vill bli bättre på. Eller jo det vet jag. Jag ska bli bättre på att torka mig i rumpan.

Nån annan där ute som vill dela med sig av sina nyårslöften?

Okej, så här ligger det till:
Jag har nu varit ledig i en dryg vecka. De första dagarna hetsade jag omkring och letade klappar, granar och annat som hör julen till, precis som alla andra.
Sen kom julen. Och den blev precis sådär perfekt som jular ska vara, och som jular alltid tenderar att bli.
Jag brukar ha svårt att tro det dagarna innan, men julen överraskar mig alltid med att vara underbar.
Massor av mat, nära och kära runt omkring och glada spralliga barn.

Den här ledigheten har varit helt outstanding. Vi har, som vanligt i julhelgen, varit hemifrån från julaftons förmiddag till dagen efter annandagen, vilket har tvingat mig att bara slappa. Exakt vad jag behövde.
Jag har till och med fått till en shoppingrunda helt alldeles jätteensam. (Klar överdrift. Det var sjukt mycket folk överallt, men inte som jag behövde vara trevlig mot eller ens prata med.)

Och idag, som avslutning på ledigheten: Hemma. Jag tvättar med våran muppiga tvättmaskin som inte pumpar ut vattnet själv, och därför kräver en del manuellt arbete varje halvtimme.
Jag vädrar kläder eftersom pannan hade stannat när vi kom hem igår kväll, och därför sköt när vi skulle starta upp den igen (= jävligt kallt och alla kläder i intilliggande tvättstuga samt klädkammare (=exakt alla kläder i vuxen storlek) sotiga).
Jag har till och med rensat ur skoskåpet i hallen. Där fann jag bland mycket annat:

-Mina bröllopsskor.

-En jälva massa reflexer.

-Melvins  bröllopsskor. (här behöver jag nog edgea lite med att det är 2,5 år sedan vi gifte oss. Barnfötter växer rätt snabbt. För övrigt bodde vi inte ens här då. Men jag tänker inte ifrågasätta varför de ligger i skoskåpet i hallen.)

-En golfsko i dammodell. Det är åtminstonde 2 år sedan jag spelade golf senast.

-En väska innehållandes en brandvarnare, en jobbtröja, och en hyllbelysning.

-En blå foppatoffel föreställande en bil.

-Ett par flip-flop.

-Två cykellås.

-Två par pumps som aldrig har använts eftersom de är sjukt obekväma.

-Daniels bebisskor

Efter rensningen innehåller skoskåpet nu enbart skor som passar någon familjemedlem i detta nu, samt är lämpliga att bäras i minusgrader.
Och två cykellås.
Och en väska innehållandes en brandvarnare, en jobbtröja och en hyllbelysning.  
Resten av skorna förpassades till två tvättkorgar i tvättstugan i väntan på att jag ska komma på vart jag ska göra av dem, samt hitta bortkomna makar. Det får finnas gränser för vad som ska presteras på en enda dag.

Och nu kommer själva slutklämmen:
Trots en del meck med allt möjligt sedan vi kom hem igårkväll, så var det ändå helt underbart att komma hem. Det känns inte ens jobbigt att blev lite att stå i. Shit vad utvilad jag måste vara.



Maxat skoskåp, som inte längre är riktigt lika överfullt.

Jag hade tänkt mig en kvällspromenad med hunden.
Vad jag inte hade med i beräkningarna var det vita fanskapet på backen som kallas snö, och som måste plöjas undan för att man ska kunna ta sig fram.

Allt gick finfint den första halvtimmen. När jag hade ungefär 10 minuter kvar hem var det dags att ta av på den idylliska lilla skogsvägen för att komma tillbaka till utgångspunkt. Vid det här laget har ni säkert redan hunnit räkna ut att den idylliska lilla skogsvägen inte var ett jävla dugg plogad.
De sista 10 minuternas promenad förvandlades alltså blixtsnabbt till en halvtimmes pulsande i knähög snö.
Vem orkar vända liksom? 



Snö. Till. Förbannelse. Förra årets förvisso, men den ser exakt likadan ut i år.

Tack snälla ni goingar.



Tänk att några vänliga ord kan peppa så mycket ändå. 

Just nu är allt rätt trögt.
Allting jävlas lite extra nu. Först läckte det vatten i källaren, som visade sig vara ett trasigt rör. Sen pajade bilen lagom till förra helgen. Sen läckte det in vatten i taket = nån svindyr ventilationstjofräs som har pajat på vinden.

Uppe på det har vi julstressen och framförallt vardagsstressen. (Som jag antar blir extra kännbar när allt strular?)
Jag hinner inte med nånting. Det är jobb och hem som gäller.
Jag hinner inte med att träffa vänner. Jag hinner inte med att leta julklappar. Och jag hinner definitivt inte med att blogga.
Och det är egentligen ingenting att gnälla över, jag är jätteglad att jag har ett skitroligt jobb som jag trivs med, och en underbar familj att lägga resten av tiden på.

Så jag tänker inte gnälla.
Jag tänker säga såhär:
Det ska bli jävligt gött med massor av ledighet under julveckan och nyårsveckan.

Jag överlevde Göteborgsresan, som en del av er säkert redan har gissat.
Vi hade redan i förväg bestämt oss för att ta tåget istället för bilen, och det visade ju sig vara ett mycket bra beslut, med tanke på skitväder som började redan i helgen, och med tanke på mängden alkohol som förtärdes, och som hade försenat hemresan betydligt om vi hade varit bilburna istället. 

Sammanfattning av helgen: RooooooOOoOOooohohohohohohohoooOOOOligt!

Got that?

Nu är det lite körigt på jobbet igen, och därför kommer jag va sådär härligt upptagen ett tag framåt. 

Nu: Ut o skotta snö. Jag hörde precis en traktor köra förbi utanför = Jag kommer förmodligen kunna ta mig ut på vägen nu.

Sen: Skotta snö igen, I guess?

Det är långhelg. Och med långhelg menar jag ledig fredag, lördag, söndag OCH måndag.
Redan där får man en bra känsla, eller hur?

Men det kommer mer. Imorgon ska jag och min man, och noll komma noll barn, och noll komma noll hundar, åka till Göteborg för att hänga med underbara vänner. Det vankas fest, vilket är en trevlig detalj i det hela.

En annan trevlig detalj  är att vi ska åka tåg. Jag älskar att åka tåg. Det är ett underskattat färdmedel oavsett om man åker ensam eller ihop med nån,  

Dessutom hoppas jag på att hinna med en snabb blinddate med Frikadellen.

Godmorgon kära läsare.
Idag är en bra dag, det har jag på känn.
Inte minst för att den startar med sovmorgon,
och därefter kaffekopp i soffan tillsammans med två glada gosbollar.

Hoppas att ni får en lika bra start på dagen!



Så här ser det inte ut idag, för det är disigt.

Den här dagen bjöd på en och annan överraskning, kan jag konstatera såhär i efterhand.

Den största skrällen var ett migränanfall som kom smygandes på förmiddagen mitt i ett möte.

Nu hade jag inte tänkt fokusera det här inlägget på hur synd det var om mig idag, även om man kanske lätt kan tro det.

Nej, det gick trots allt rätt bra, jag fick i mig ett par små fina piller i tid, och lyckades hindra det värsta.
Vad jag egentligen ville ha sagt, är att jag nu känner mig som spaghetti som glömdes bort i grytan på spisen.
Jag har ingen styrsel, what so ever, i kroppen. Lealös var ordet.

Och jag kan inte sluta förundras över hur det hänger ihop. Kopplingarna känns inte helt logiska här: Ögonen får nåt jävla error och börjar flimra och till slut ser man ingenting --> huvudvärken from hell --> LÖJLIGT trött. Så trött att man sluddar och går in i saker.
Kroppen är fantastisk.

Låt oss slå fast att morgondagen förmodligen inte kommer bli sämre än den här dagen.

(Fast kvällen var det faktiskt inget större fel på. Tvingar min man mig att skriva.)

























Märkte ni att jag likt förbannat lyckades twista till det så att det blev synd om mig i slutändan i alla fall?
Det är migränen. Den gör konstiga saker med mig.

Vill bara upplysa er, kära läsare, om att jag ska jobba en stund nu.

Så snart jag har skrivit färdigt det här inlägget alltså.
Och eventuellt kollat av några bloggar också.
Och facebook.
Fast den kollade jag ju nyss.
Men jag behöver nog kolla igen.
Och så ska jag nog läsa igenom nyheterna lite snabbt först också.

Men sen ska jag jobba en stund.

-Men du har ju haft hela helgen på dig, säger ni nu i kör? Varför gör du det här en söndagkväll, när man bara vill ligga i soffan och spela död?

Jo. Jag tycker att nu är ett bra tillfälle. Eller ja, snart är ett bra tillfälle.

Jag har varit, och är nog ännu ett tag till, en mycket upptagen varelse.
De senaste dagarna har spenderats på annan ort, närmare bestämt Linköping.
Huvudsyftet med resan var jobb, nämligen utbildning i dagarna tre. Väldigt skoj faktiskt.

Utöver det hann jag med att hänga en liten stund med vänner som jag inte träffar speciellt ofta. Jag fick äran att besöka bästaste Jullan i deras kanonfina lägenhet, och fördriva en del av kvällen med henne och några vänner till.
Däremellan bondade jag så mycket jag orkade med nya jobbkontakter, åt en massa god mat, fikade en massa lyxig fikabuffé, drack en hel del kaffe, kliade mig i huvudet, gnuggade mig i ögonen, tappade fokus, hittade fokus igen, fick ahaupplevelser på löpande band samt saknade mina barn och min man så det knöt sig i magen.

Men det fina i kråksången är att allt det här hade en bieffekt som jag inte hade räknat med.
Helt plötsligt befann jag mig ensam i en ny stad, bodde på ett hotell och fick allt serverat. Jag gick ut när jag ville gå ut. Jag bowlade och drack öl med nyfunna vänner. Jag gick hem till kompisar. Jag gck hem till hotellet när jag ville.
Sammanfattning: Jag drällde omkring helt utan att någon var beroende av mig. Inte riktigt så min vardag ser ut. Semester big time.
Och jag kom hem till min familj totalt uppladdad igen.
Så. Viktigt.
Så. välbehövligt.

Jag har aldrig varit någon riktig Idolslav.
Jag har kollat, jag har tyckt och tänkt, och ibland blivit upprörd över att fel person går vidare, men inte så mycket mer än så.
Men i år är det annorlunda.
I år skapas Magi varje fredagkväll i min tv.
Och den som skapar magin heter Jay Smith.

Jag förstår inte vad som händer med mig när Jay sjunger, men jag har aldrig varit med om något liknande.
Jag får en enorm välbehagskänsla i hela kroppen.
Jag blir rörd.
Jag njuter av varje sekund av låten.
Det är helt sinnes faktiskt. Har aldrig varit med om nåt liknande.
Jag har blivit totalt beroende av Jay. En riktig Jay-junkie.
Sjukt. Fint. Och lite skrämmande.

Och det finaste av allt är det helt genialiska i Jay och Linnea tillsammans. Oslagbart.