menvetdu

Jag överlevde Göteborgsresan, som en del av er säkert redan har gissat.
Vi hade redan i förväg bestämt oss för att ta tåget istället för bilen, och det visade ju sig vara ett mycket bra beslut, med tanke på skitväder som började redan i helgen, och med tanke på mängden alkohol som förtärdes, och som hade försenat hemresan betydligt om vi hade varit bilburna istället. 

Sammanfattning av helgen: RooooooOOoOOooohohohohohohohoooOOOOligt!

Got that?

Nu är det lite körigt på jobbet igen, och därför kommer jag va sådär härligt upptagen ett tag framåt. 

Nu: Ut o skotta snö. Jag hörde precis en traktor köra förbi utanför = Jag kommer förmodligen kunna ta mig ut på vägen nu.

Sen: Skotta snö igen, I guess?

Det är långhelg. Och med långhelg menar jag ledig fredag, lördag, söndag OCH måndag.
Redan där får man en bra känsla, eller hur?

Men det kommer mer. Imorgon ska jag och min man, och noll komma noll barn, och noll komma noll hundar, åka till Göteborg för att hänga med underbara vänner. Det vankas fest, vilket är en trevlig detalj i det hela.

En annan trevlig detalj  är att vi ska åka tåg. Jag älskar att åka tåg. Det är ett underskattat färdmedel oavsett om man åker ensam eller ihop med nån,  

Dessutom hoppas jag på att hinna med en snabb blinddate med Frikadellen.

Godmorgon kära läsare.
Idag är en bra dag, det har jag på känn.
Inte minst för att den startar med sovmorgon,
och därefter kaffekopp i soffan tillsammans med två glada gosbollar.

Hoppas att ni får en lika bra start på dagen!



Så här ser det inte ut idag, för det är disigt.

Den här dagen bjöd på en och annan överraskning, kan jag konstatera såhär i efterhand.

Den största skrällen var ett migränanfall som kom smygandes på förmiddagen mitt i ett möte.

Nu hade jag inte tänkt fokusera det här inlägget på hur synd det var om mig idag, även om man kanske lätt kan tro det.

Nej, det gick trots allt rätt bra, jag fick i mig ett par små fina piller i tid, och lyckades hindra det värsta.
Vad jag egentligen ville ha sagt, är att jag nu känner mig som spaghetti som glömdes bort i grytan på spisen.
Jag har ingen styrsel, what so ever, i kroppen. Lealös var ordet.

Och jag kan inte sluta förundras över hur det hänger ihop. Kopplingarna känns inte helt logiska här: Ögonen får nåt jävla error och börjar flimra och till slut ser man ingenting --> huvudvärken from hell --> LÖJLIGT trött. Så trött att man sluddar och går in i saker.
Kroppen är fantastisk.

Låt oss slå fast att morgondagen förmodligen inte kommer bli sämre än den här dagen.

(Fast kvällen var det faktiskt inget större fel på. Tvingar min man mig att skriva.)

























Märkte ni att jag likt förbannat lyckades twista till det så att det blev synd om mig i slutändan i alla fall?
Det är migränen. Den gör konstiga saker med mig.

Vill bara upplysa er, kära läsare, om att jag ska jobba en stund nu.

Så snart jag har skrivit färdigt det här inlägget alltså.
Och eventuellt kollat av några bloggar också.
Och facebook.
Fast den kollade jag ju nyss.
Men jag behöver nog kolla igen.
Och så ska jag nog läsa igenom nyheterna lite snabbt först också.

Men sen ska jag jobba en stund.

-Men du har ju haft hela helgen på dig, säger ni nu i kör? Varför gör du det här en söndagkväll, när man bara vill ligga i soffan och spela död?

Jo. Jag tycker att nu är ett bra tillfälle. Eller ja, snart är ett bra tillfälle.

Jag har varit, och är nog ännu ett tag till, en mycket upptagen varelse.
De senaste dagarna har spenderats på annan ort, närmare bestämt Linköping.
Huvudsyftet med resan var jobb, nämligen utbildning i dagarna tre. Väldigt skoj faktiskt.

Utöver det hann jag med att hänga en liten stund med vänner som jag inte träffar speciellt ofta. Jag fick äran att besöka bästaste Jullan i deras kanonfina lägenhet, och fördriva en del av kvällen med henne och några vänner till.
Däremellan bondade jag så mycket jag orkade med nya jobbkontakter, åt en massa god mat, fikade en massa lyxig fikabuffé, drack en hel del kaffe, kliade mig i huvudet, gnuggade mig i ögonen, tappade fokus, hittade fokus igen, fick ahaupplevelser på löpande band samt saknade mina barn och min man så det knöt sig i magen.

Men det fina i kråksången är att allt det här hade en bieffekt som jag inte hade räknat med.
Helt plötsligt befann jag mig ensam i en ny stad, bodde på ett hotell och fick allt serverat. Jag gick ut när jag ville gå ut. Jag bowlade och drack öl med nyfunna vänner. Jag gick hem till kompisar. Jag gck hem till hotellet när jag ville.
Sammanfattning: Jag drällde omkring helt utan att någon var beroende av mig. Inte riktigt så min vardag ser ut. Semester big time.
Och jag kom hem till min familj totalt uppladdad igen.
Så. Viktigt.
Så. välbehövligt.

Jag har aldrig varit någon riktig Idolslav.
Jag har kollat, jag har tyckt och tänkt, och ibland blivit upprörd över att fel person går vidare, men inte så mycket mer än så.
Men i år är det annorlunda.
I år skapas Magi varje fredagkväll i min tv.
Och den som skapar magin heter Jay Smith.

Jag förstår inte vad som händer med mig när Jay sjunger, men jag har aldrig varit med om något liknande.
Jag får en enorm välbehagskänsla i hela kroppen.
Jag blir rörd.
Jag njuter av varje sekund av låten.
Det är helt sinnes faktiskt. Har aldrig varit med om nåt liknande.
Jag har blivit totalt beroende av Jay. En riktig Jay-junkie.
Sjukt. Fint. Och lite skrämmande.

Och det finaste av allt är det helt genialiska i Jay och Linnea tillsammans. Oslagbart.

Gårdagens kväll fördrevs med att leka doktor i grupp under ordnade former.
Jag pratar inte om nån swingersklubb, utan om röda korsets HLR-kurs med inrikting på barn.

Jag kan inte annat än rekommendera den kursen. Förutom att det faktiskt var jäkligt kul, så är jag nu väl rustad att ta hand om diverse skador.
Seriöst, det gav hur mycket som helst.

Vi hittade kursen genom ett anslag på BVC. Räddningsverket bjöd oss på kursen, och jag tror att de allra flesta kommuner kan erbjuda nåt liknande.

Nu: Killarna är och kollar på hockey = tjejkväll = kvalitetstid i soffan eftersom ena hälften av oss redan har knoppat in.

Imorgon: Ledig. Känn på den.