menvetdu

Okej, jag vet att jag lovade berätta om nåt kul som hände i London.
Så här kommer den, storyn om hur jag för några sekunder förvandlades till ett luder en fredagnatt i London. Åtminstone i en indisk receptionists ögon.

Bakgrundsfakta som gör det hela lättare att förstå:
Möhippan skulle äga rum i London fredag till söndag, med deltagande i valfritt antal dagar och/eller nätter under denna period. Det var alltså en tjej som kom till London redan innan detta, mötte upp den blivande bruden och en tjej till mitt på dagen på fredagen, jag själv som kom med ett sent flyg på fredagkvällen, och ytterligare en tjej som kom dit mitt på dagen på lördag. Under största hysch-hyscheri skulle vi sedan dyka upp som gubben i lådan på random otippade platser, allt för att chocka den blivande bruden. Som i och för sig var rätt förvånad redan när hon såg sig själv gå igenom säkerhetskontrollen på en flygplats på fredagförmiddagen. Men det är en parentes.

Tanken var att tjejerna skulle sitta på en bar och sippa drinkar på fredagkvällen, och jag skulle alltså bara ställa mig i fönstret och kolla på dem tills bruden upptäckte mig. Eller nåt i den stilen.

När jag, fortfarande lite rörd över att fortfarande vara livs levande trots färd 10 000 meter över marken, kliver av planet sätter jag mig alltså på tåget till London, och hinner precis med sista tunnelbanan till det område där vårt hotell ligger. 
Första messet på tåget:
"Lägg på ett kol. Vi sitter på Victoria bar, precis vid hotellet. London street, Norfolk 13-17. Mickan börjar yra om att hon vill gå och lägga sig. Vi försöker hålla kvar henne ett tag till"  
Svarar: (Ja, jag var lite slirig. Hade ju hällt i mig halva den där polaren som jag köpte på bolaget innan flyget.)
"Den röda örnen har landat. Håll den blå räkan pigg och alert. Den röda örnen befinner sig just nu på tåget i sällskap av två gröna Hof."
Andra messet på tunnelbanan:
"Fan, det blev error. Alla ställen i området stänger vid tolv. Du får komma till hotellet istället, messa när du kliver av så kommer nån ut och möter dig."

Sagt och gjort. Kliver av tunnelbanan, börjar gå upp för London Street, samtidigt som jag messar.
Går förbi Hotell Norfolk. Klockrent, där är ju hotellet!
Klockan har nu hunnit bli runt halv ett.

-Good afternoon. Do you stay here? frågar den trevlige unge receptionisten med indisk härkomst.
-Yes I do. Room 310, svarar jag.
Jag får en snabb, utforskande blick, som jag tolkar som att den unge mannen överlägger med sig själv om han ska orka gå igenom listan med alla tjejer som ska bo och inte bo ena och andra natten i vårt fyrbäddsrum, innan han svarar.
-It´s ok.

Messar tjejerna:
"Jag är på hotellet. Kommer och knackar på och ropar Roomservice"

Letar genom korridorerna. Rum 220-240. Upp en trappa. Rum 320-340. Genom en annan dörr och ner en trappa, sedan upp igen. Rum 310-318. Går förbi 311, 312, 314. Börjar bli frustrerad. Vad fan hände med logisk ordning?
Bakom ett hörn hittar jag äntligen vår dörr.
Knackar och ropar med så tramsig röst jag kan:
"Roooooomserrrrrvice?!"

"I DON`T WANT ANY!!" Rösten som svarar låter irriterad, och mycket mörkare och manligare än vad någon av mina tjejer brukar göra.

Fan. Jag är på fel hotell.
Det är mitt i natten, jag hade problem att hitta IN i det här hotellet och nu har jag plötsligt ovanligt bråttom UT från det, och jag inser dessutom i samma sekund varför receptionisten granskade mig och hade ett så överseende tonfall när han gav mig sitt ok att gå upp till rummet.
Han tyckte inte att det var krångligt att hålla reda på vilka tjejer som skulle bo på rum 310.
Han funderade förmodligen mest över om jag var ny i branchen, eftersom han inte hade sett mig förut.

Jag brydde mig inte så värst mycket om att vända mig och skaffa ögonkontakt med den trevlige unge indiern när jag bullrade ner för trappan och ut på gatan igen.
Han får helt enkelt fortsätta att tro att jag var det mest tidseffektiva luder han varit med om.

Så vad lärde jag mig av den här historien då? Jag ser två givna läxor här:

1) Det är inte helt okej att dundra in på ett hotell som man TROR att man bor på mitt i natten i en främmande stad. Tro aint enough.
2) Jag måste verkligen lära mig att klä mig lite mer anständigt.

Eftersom de tydligen har häcken full på akuten och via telefon ställde diagnosen "nån infektion" i foten, vilket inte kunde prioriteras en hektisk kväll som denna, stannar jag och blåfoten hemma ikväll och uppsöker vård imorgon bitti istället om den fotsätter fula när jag vaknar.

Bitter som jag är så sitter jag här och hoppas på omedelbar amputation direkt på plats i vårdcentralens väntrum imorgon, så att jag sedan kan åka raka vägen och kasta fothelvetet i skallen på den arroganta tanten på jourcentralen som vägrade lyssna på mig.

Dock inser jag att en stukning kanske ligger närmare till hands. Jag är inte dummare än att jag även inser att det kan finnas folk som har värre problem än så, som naturligtvis måste komma i första hand på akuten.

Det är bara det att man kan uppträda som folk och vara hövlig mot den stackars blåfotade patienten som ringer TROTS att det är mycket att göra. Det är allt jag begär.
Jag kanske ska åka förbi ortopeden och kvittera ut en gummifot, så att jag ändå har nånting att kasta i skallen på henne?

Kort uppdatering:
London var f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t.
Jag lovar att jag ska berätta om en del roliga grejer, men inte i detta inlägget.

I detta inlägget vill jag istället bara kort delge er att min fot fular.
Jag tyckte den kändes lite öm på jobbet idag.
Jag knatar omkring i rätt så stabila men inte lika fancy skyddsskor hela dagarna.
När jag kom hem och fick av mig skorna så kände jag dock att den var mer än lite öm.
För att prata klarspråk så gör det ont så in i helvete att trampa ner foten.
Dessutom är den lite svullen, lite blå, och stört omöjlig att böja tårna på.
Vad skönt att ni har fått veta detta nu, kära läsare.
Hur skulle ni klara er utan den informationen?

Nu: väntar på samtal från vårdinrättning för undersökning av fulfot.
Under tiden funderar jag på livets stora frågor såsom:
Kan man bryta foten utan att märka det? När och hur hände det i så fall?

Och den klurigaste frågan, som jag har funderat på ett tag och som inte riktigt har med saken att göra egentligen:

Ponera att man skulle koka sin ena fot, säg från vristen och nedåt. 
Jag tänker mig ungefär som man kokar fläsklägg i nån god lag med kryddpepparkorn och sånt.
Skulle resten av kroppen överleva det?
Om vi antar att man har tillgång till snabb vård och kan kapa av benet på lämpligt ställe direkt efteråt alltså.
Och om man inte skulle överleva, vad skulle i så fall vara dödsorsaken?
Att blodet koagulerar pga värmen? Att kroppsvätskor för vidare värmen till resten av kroppen så att man helt enkelt kokas innifrån? Eller av cirkulationssvikt?

Jag kanske ska passa på att fråga någon på akuten ikväll. Det brukar ändå tendera att bli en lång och trist kväll när man ska behöva åka dit.