menvetdu

Helgen har varit en enda stor familjefest. Mammor har firats till höger och vänster, och det har såklart varit jättemysigt.

När jag gifte mig med Daniel fick jag ju inte bara en man, jag fick även en stor, härlig, lite lagom bullrig familj på köpet (Det är lite oklart om det är just vår del av familjen som står för en del av bullrandet med ungar och hundar som stökar runt).
Tillsammans är vi numera nio personer när vi träffas, så också i lördags. Mors dag firades en dag i förskott med att åka på en utflykt till Gränna.

Det åts god lunch i picnicanda, fikades, strosades planlöst i branta gränder och sörplades en och annan öl, dock inte av mig.
Och framförallt så umgicks vi. Hela långa dagen. Det är klart underskattat att bara umgås.

Gränna är en otroligt mysig stad, som överraskade med massor av små söta hantverksbodar, inredningsaffärer, och gårdsbutiker. Som att komma till en stad full av bara godisaffärer när man är tio.




Jaktbytet: Sjukt söta ljusstakar.

Alltså det där med gillandet. Jag blir inte klok på det.
Nu är helt plötsligt alla "gilla" borta, som var där igår.
Förvirrande.

Jaha, det tog ju inte så lång tid att inse att Gilla-knappen funkar sådär.
Mitt test-gillande av ett inlägg gjorde att jag plötsligt gillade varenda inlägg i hela bloggen. Känns kanske lite overkill. Får nog fila vidare på den ett tag.

Ja, en gilla-knapp kunde ju va kul. Men varför i h*¤#@ vill den inte komma med på det översta inlägget då?

Skulle förövrigt vilja ha en gilla-knapp in real life också. Fast ingenting hade gått upp emot att ha en ångra-knapp.
Nu tänker jag testa att gilla mitt eget inlägg.

Har i eftermiddag planerat att bege mig till stan, möta upp världens bästa Jonna, och flanera omkring i flera timmar. Utan några som helst barn, män, hundar eller dammråttor som gör anspråk på min uppmärksamhet.

Förväntningarna är skyhöga.
Jag tänker mig bland annat att prata färdigt varenda mening utan att bli avbruten och inflikad tills jag inte kommer ihåg vad det var jag hade tänkt säga.
Jag tänker ha båda armarna fria till att göra precis vad JAG vill att de ska göra.
Jag tänker även låta mina ögon vara riktade åt det hållet jag finner mest underhållande för stunden:
Kläder. Skor. Dyr och ouppnåelig inredning.

Inga  bebisar som stoppar små saker i munnen. Inga femåringar som avbryter, dansar med skyltdockor eller springer och gömmer sig bakom sura gubbar.
Baaara mig att bry sig om.
Och världens bästa Jonna såklart. Men hon känns på nåt sätt lite mer städad och självgående än de som jag brukar umgås med dagtid nuförtiden.

Jag tänkte ge bloggen en ny outfit nu när sommaren är i antågande och allt.
Tyvärr var jag dum nog att dra igång det lilla projektet rätt sent, när alla mina kreativa celler har stämplat ut för länge sen. Jag lämnar det såhär sålänge.

Jag listar det allra allra bästa med vårt nya hus:

-Tvättstuga. Inget mer hänga tvätten i vardagsrummet. Inget mer hänga tvätten i köket, och inget mer hänga tvätten i sovrummet. Vi kommer kunna tvätta när vi vill, för det finns alltid plats på strecket. Eller i torktumlaren.

-Klädkammare. Smaka på ordet: K L Ä D K A M M A R E.  Jag blir varm i bröstet.

-Disktrasa. Har listat ut ett ställe där vi kan förvara en disktrasa. Låter det sjukt? Ja, hunden har nån sorts fettish för disktrasor, han tuggar inte på några andra saker, men kommer han åt en disktrasa så har han svalt den inom loppet av fyra sekunder. Vilket leder till att vi har rationaliserat bort disktrasorna ur vårt hushåll. Vilket är rätt jobbigt.

-TVÅ toaletter. Man slipper bli omsprungen av nåt litet skållat troll som skriker "jag måste baaajsa!" så fort man tänker tanken att gå in på tjotta.

-Storleken. Man kan gå in på toan även om det står folk i hallen. Och man kan gå ut ur köket även om kylskåpsdörren är öppen.

Sist. Men absolut INTE minst:
-Uteplatserna. Gud vad jag längtar efter uteplatserna.




 

Det var en gång en väldigt snygg fru, som vaknade upp en lördag efter en ganska oskyldig men ovanligt trevlig spelkväll i goda vänners lag.
Hon misstänkte att hon hade drabbats av en oförtjänt elakartad bakfylla.
Ju längre dagen gick desto mer övertygad blev frun om att hon nog var feldiagnotiserad.
Förmodligen rörde det sig istället om en lika oförtjänt magsjuka.
Dagen gick i snigeltempo. Den underbara mannen tog, tillsammans med mormor och morfar, hand om två ovanligt pigga barn och en galen hund medan frun låg på soffan och jämrade sig.
Så småningom vankades en ny, lite bättre dag när frun kände sig mörbultad och lite spak, men ändå mycket bättre.
Dagen efter det mådde frun helt bra igen.

Det var en gång en underbar man, som en tisdag vaknade och insåg att han var magsjuk.
Han hade två väldigt pigga barn, en galen hund och en väldigt snygg fru.
Barnen blev piggare och piggare ju mer mannen kräktes.
Hunden var galen.
Huset passade på att vara lite extra likt ett krigsdrabbat område just denna dagen.

Frun köpte nyponsoppa, blåbärssoppa, svartvinbärssoppa och en korsordstidning, som hon själv löste korsorden i för säkerhets skull, samt vallade de extra pigga barnen och den galna hunden runt i det extra stökiga huset. 
Mellan varven skickade hon en tanke till den stackars utslagne mannen.
Tisdagen gick i samma snigeltempo som lördagen. 

Snipp snapp snut, sagan tar aldrig slut.




Väldigt snygg fru, som tyvärr inte hittade nån lucka för att fostra luggen just idag.



 

Denna veckan är fylld av göromål: Bilar som ska besiktas, andra bilar som ska felsökas och förhoppningsvis lagas så de slipper knaka, utvecklingssamtal, andra samtal och, som grädde på moset:
Ett par snaskiga HEMLISAR!
Haha. Och jag tänker klämma på dem läääänge innan jag yppar en enda tangentknackning.
OM jag ens tänker göra det. Moahaha.

Min man, och BÅDA mina barn, har idag förbarmat sig över mig och gett mig den lataste och sköööönaste dagen på länge!
Jag väcktes av frulle på sängen, och efter det har jag fått sitta och vräka mig i soffan med en bok.

Hela dagen.

En liten sväng till stan som paus för att reka tapeter, och efter det: tillbaka till latandet.

Fantastiskt.

Nu sover två barn, och snart en man i soffan brevid mig, och jag tänker överge er för att återgå till min bok.

Då var det dags att dela ut en skopa gnäll, den här gången går det till femman.

Lördag. Bästa sändningstid.
Och vad visar femman?
Jo, nån sorts reprismaraton av America´s funniest homevideos.
I min värld är det ett program som man slänger in när det inte finns nåt annat att visa.

EH. Men byt kanal då gnällspik. Tänker ni kanske?

Hjälper inte. Hela TV´n är bara full av skit hela kvällen.
På alla kanaler: Skit.
Jag har bestämt mig för att det är femmans fel.

Fantastiskt rolig kväll igår med goa jobbarkompisarna. 
God mat på favvohaket Anna-Gretas, en rejäl överkonsumtion av vin och mycket roligt sällskap.
Mannen lovade mig att ta hand om den bångstyriga bebisen hela natten, vilket jag firade med ännu mera överkonsumtion av vin.

Jag glömde bara en liten detalj: Vi har ett barn till. Som vaknade klockan sex imorse.

Alla har vi väl vår egen bild av hur framgång och lycka ser ut?

Ibland är den helt oförklarlig, och man samlar små, banala saker till att bygga upp bilden av idyllen. 
Det är inte saker som med någon praktisk funktion underlättar våra liv, utan kort och gott symboler.

För att ge ett exempel, så här såg min lista ut för några år sedan:

Fem saker som jag suktade efter i mitt liv för fem år sedan:

Citronfönster.
Jag vet inte vad det är med dem, men citronfönster skriker familjelycka.

Visitkort.
Det får stå precis vad som helst på dem, bara jag får känna mig viktig nog att ha ett eget kort.

Syrénhäck.
Den ultimata bilden av sommar.

En egen terapeut.
Som bara vältrar sig mina personliga grubblerier en timme i veckan. Tänk att kunna flika in: "Min terapeut säger alltid.../"
Gud så Hollywood. Gud så ego. Gud så rätt.


Work outfit
Att ha en anledning att klä upp sig för att gå till jobbet. Skulle tro att även det här hänger ihop med mitt behov av att känna mig viktig.

IDAG, några år senare har den här listan förändrats helt.
En del punkter har jag satt check på, andra har halkat ner från topp hundra listan, och vissa hänger sig kvar, även om de inte är topp 5 längre.
De jobbrelaterade punkterna har flippat över helt. Jag uppskattar till exempel mer att kunna sitta i mina håliga jeans och luffa på jobbet, än att behöva ha en otäck kostym varje dag.
Jag vill ju gärna förklara det med att jag helt enkelt gör ett så bra jobb att jag vet att jag är viktig med eller utan kostym.

Så hur ser listan ut idag då?

Fem saker som jag utan vidare förklaring vill ha i mitt liv idag:

Knarrande golv.
Golv ska knarra litegrann. Det får mig att känna mig lycklig.

Språk.
Jag skulle vilja glänsa med att kunna skitmånga språk. Synd att jag inte var lika insiktsfull på skoltiden.

Sjöutsikt.
Eller en sjysst stadsutsikt, det fyller ungefär samma funktion.

Flås.
Jag skulle vilja vara den som skriver "Hemkommen efter en mils joggingrunda" på facebook.

MC-kort.
Å vad jag kollar avundsjukt när det kommer en tjej på en snygg hoj!


Nu, kära läsare, kommer en utmaning:
Vilka är dina symboler för lycka?

Kom ihåg!
Jag pratar alltså inte om det som verkligen gör oss lyckliga, som barn eller kärlek, utan om de banala små saker som har fastnat i hjärnans vill-ha-center.

...alla andra mammor i hela världen, verkar det som?
Gick på stan en sväng idag, som vanligt hängde de där ungarna efter mig. (Vilka är de och vad vill de mig?)
Emmy var inte nån solstråle alls.
Hon missade sovtåget på eftermiddagsluren, och inatt verkade sovtågen helt vara inställda faktiskt. 

Uppdrag: Ta upp och bära bebis på armen samtidigt som man försöker ratta paraplyvagnen (sån där med kundvagnshjul som gärna vill slira iväg åt alla håll samtidigt om man inte kör med båda händerna) och försöka få med en disträ femåring som vimsar omkring i sin egen värld.
Glatt påhejad av Melvin, och inte lika glatt påhejad av Emmy.
Tröstar arg, övertrött bebis och försöker lägga henne i vagnen igen.

Resultat: ILLSKRIK!
Lite uppgivet, och en smula irriterat utbrister jag "Men snälla!!" varpå allt ljud runt omkring mig tystnar.
Varenda samtal pausas, och alla släpper fokus från det de gör för att få tid att vända sig om och blänga sina argaste blickar.
För det är INTE okej att bli irriterad och uppgiven.
Nänä.
Är man mamma så ska man vara småleende, förklara alla "varför" på ett pedagogiskt och fantasifullt sätt, och tycka att tillvaron glittrar i kanterna.

Snälla snälla alla mammor. Kan vi inte sluta döma varandra så förbannat hårt?
Det finns ingen förälder i hela världen som inte är lite trött och smågrinig ibland.
Varför är det så fult?

Efter att ha sörjt min älskade vän datorn, som igår visade sig vara stendöd, har jag nu hamnat i nån sorts posttraumaisk chock.
Plötsligt lever den igen.
Vad är det som händer?

Har varit i Grebbestad över helgen, och hade helt enkelt inte hjärta att ta med mig både ungarna och datorn.
Det är alltså av hänsyn till min man som jag inte har bloggat på hela helgen.
Det var nog den bästa ursäkten hittills va?

Så för att sammanfatta helgen: Jag är brunare, mer utvilad och nästan en bok rikare idag än jag var i fredags.