menvetdu

Den här dagen bjöd på en och annan överraskning, kan jag konstatera såhär i efterhand.

Den största skrällen var ett migränanfall som kom smygandes på förmiddagen mitt i ett möte.

Nu hade jag inte tänkt fokusera det här inlägget på hur synd det var om mig idag, även om man kanske lätt kan tro det.

Nej, det gick trots allt rätt bra, jag fick i mig ett par små fina piller i tid, och lyckades hindra det värsta.
Vad jag egentligen ville ha sagt, är att jag nu känner mig som spaghetti som glömdes bort i grytan på spisen.
Jag har ingen styrsel, what so ever, i kroppen. Lealös var ordet.

Och jag kan inte sluta förundras över hur det hänger ihop. Kopplingarna känns inte helt logiska här: Ögonen får nåt jävla error och börjar flimra och till slut ser man ingenting --> huvudvärken from hell --> LÖJLIGT trött. Så trött att man sluddar och går in i saker.
Kroppen är fantastisk.

Låt oss slå fast att morgondagen förmodligen inte kommer bli sämre än den här dagen.

(Fast kvällen var det faktiskt inget större fel på. Tvingar min man mig att skriva.)

























Märkte ni att jag likt förbannat lyckades twista till det så att det blev synd om mig i slutändan i alla fall?
Det är migränen. Den gör konstiga saker med mig.