menvetdu

Kolla varifrån!

Emmy-Pemmy

Okej, här hade jag inte tänkt att linda in något eller dra ner på några adjektiv, det är the true story och den gör ont.  Och är kanske lite småäcklig emellanåt. Känsliga läsare varnas.

Redan runt 9 tiden på onsdagkvällen började jag misstänka att jag hade en värk. Nån halvtimme senare kom en till, och jag förstod att det nog var på gång. (Tack tack tack Emmy för att du inte satte igång på allvar förrän efter Greys Anatomy, ett mycket viktigt inslag i mitt liv.)
Vid halv elva kommer Danne hem från jobbet och jag säger till honom att jag nog har haft några halvdana värkar, att det nog blir den 15:de i alla fall. Den 15:de, det magiska datumet då vi blev ihop, då Melvin blev tillverkad (japp, råkar ha koll på det) och då Melvin föddes. Och alltså då Emmy föddes. Är inte alls vidskeplig, men 15 börjar ändå kännas som en bra siffra.

Danne ringer sina föräldrar o säger att det nog är på gång, de kan va beredda på att komma och va barnvakt. Danne tjatar om nåt, vårt köksprojekt tror jag, och jag blir tvungen att vänligt men bestämt be honom knipa igen pajinkastet en stund för jag har faktiskt en värk här. Japp, det var alltså den första riktiga värken, och i samband med det så checkade slemproppen ut. Jag går runt och grejar lite och inser snart att värkarna faktiskt kommer varannan eller var tredje minut. Fan, nu är vi sent ute igen, som omföderska ska man ju tydligen bege sig till förlossningen när man har fem-sex minuter mellan dem. Men när man har typ två-tre minuter mellan värkarna från start då, hur är det tänkt att man ska göra då?
Ringer i alla fall till förlossningen, får prata med en halvengagerad barnmorska som inte riktigt verkar tro mig. Men som hon uttrycker det så "får jag väl komma in då om jag känner att jag behöver det". Jadu, sa jag att jag är omföderska? Och läste du i min journal att jag har en traumatisk förlossning bakom mig?
Vi åker direkt när barnvakterna anländer, och Daniel får en del skäll för sin vårdslösa bilkörning på väg in till stan, hehe. Vet ni hur ont det gör att åka i rondeller när man har en värk? Jag tvingade Daniel att stanna i rondellerna tills värken var slut.

Väl inne är det CTG som gäller. Ont ont ont gör det och tätt tätt tätt kommer värkarna, precis som med Melvin. Inte mycket tid för återhämtning mellan värkarna. Vill ha bedövning nu. Satan vad ont det gör.
Då kommer dråpslaget: Barnmorskan undersöker mig och kan inte riktigt avgöra hur öppen jag är, eftersom modermunnen är för långt bak. Men hon tror inte att det är särskilt mycket än. Fan. nu känns det hopplöst. Det gör ont ont ont, men ingenting gott verkar ju komma ur det. Hur ska jag orka detta om det gör så ont redan och jag inte hinner hämta andan mellan värkarna? Påminner så mycket om förra gången.
Jag vill inte mera, säger jag, jag vill att ni snittar. Den tappade barnmorskan yrar nåt om att "då ska vi ju lyssna fast vi kanske inte gör det men vi ska göra det ändå och vi får se hur det blir" eller nåt i den stilen, och lämnar sedan rummet. Läkaren kommer in, och deklarerar sin ståndpunkt. Enligt Daniel så här i efterhand så vill han ge det ett par timmar till, jag uppfattade det mer som att han inte alls hade några planer på att snitta mig what so ever. Fick en morfinspruta för att kunna slumra mellan värkarna tills jag var tillräckligt öppen för att få epidural, och fortsatte hänga med min kompis lustgasen.
Doften av lustgasen skickade mig förövrigt blixtsnabbt tillbaka drygt fyra år i tiden, och min första tanke efter första zippen var "ååå va nice, det känns ju som en rejäl fylla. Något jag saknat i nio månader nu."

Till slut var jag i alla fall tillräckligt öppen för att få min efterlängtade ryggbedövning. Besvikelsen blev stor när den inte tog bort smärtan helt, som den gjorde periodvis under Melvins förlossning. Resten av natten är mest som en dimma faktiskt. Man tappar tidsuppfattningen under förlossningen, och jag vet att barnmorska sa till mig nån gång att klockan var tre, varför hon nu kände sig tvungen att upplysa mig om det. Plötsligt var klockan halv 6 - 6, och värkarna började kännas annorlunda. Öppningsvärkarna var slut, och krystvärkarna tog över. Det var inte dags att aktivt krysta än, eftersom barnet inte hade sjunkit ner tillräckligt långt, men det var jävligt svårt att förmå kroppen att inte krysta.
Rätt obehaglig känsla var det, eftersom krystreflexerna är så starka att man nästan krampar, men jag kan inte säga att det gjorde särskilt ont. Nu börjar den bra delen av förlossningen. Jag vet att jag låg med ett leende på läpparna, för jag kände mig så duktig. Varje gång jag lyckades "koppla bort" en värk och låta bli att krysta, så tänkte jag "å fan va bra jag är på detta." Hehe, lite halvfull av lustgas och förbi av trötthet antar jag, men jag hade rätt roligt åt mig själv i alla fall.
Jag skrämdes rejält av tanken på vad som höll på att hända, vad det var som faktiskt skull komma ut. Lika skrämmande var det att kroppen verkade leva sitt eget liv, de krafterna man får en skymt av när under krystvärkarna är duktigt imponerande. Och skrämmande.

Klockan 7 var det dags för skiftbyte i bebisfabriken, och in kommer två helt uuuunderbara tjejer, barnmorskan Jennie och barnmorskestudenten Linda-Marie. Utan dem hade jag aldrig någonsin klarat det. De såg mig och lyssnade på mig, och gav mig den uppmuntran jag behövde för att våga ta i och faktiskt föda fram Emmy. Den aktiva krystningsfasen började klockan 7:50. Jag har aldrig tagit i så mycket i hela mitt liv, samtidigt kändes det helt omöjligt att hon faktiskt skulle kunna komma ut bara av mina krafter. Men Ut kom hon. Klockan 8:17 är hon född. Det kändes som jag vrängde ut och in på hela kroppen, en fruktansvärt obehaglig känsla. Eftersom jag satt upp såg jag henne komma ut när jag krystade sista gången. Jag trodde verkligen inte mina ögon, det såg så jävla overkligt ut, och kändes jävligt overkligt för den delen också. SÅ var hon alltså äntligen ute, och lyckan för fullkomlig. Jag undrade om jag drömde, allt kändes overkligt, och jag ville inte riktigt tro att det som nyss hade hänt faktiskt var på riktigt. Det var bara så ufo över alltihop. Men jag inser sakta men säkert att det har hänt, jag har fött henne och allt gick bra.

Nu återstod alltså att kolla igenom arbetsskadorna. Jag höll andan medan de kollade och pustade ut när de kom fram till att de skulle sy ett ynka litet stygn. Och efter att ha fött barn kan väl inget göra ont. Men SATAN vad bedövningssprutan gjorde ont!!! Själva stygnet kändes ju såklart inte, men sprutan var en mardröm.

Så summa sumarum: Är det värt det? Hell yes, det är klart att det är värt det!! Samtidigt som det är bland det värsta jag har varit med om så är det också det absolut bästa jag har varit med om. Sekunden man får upp sitt barn på magen kompenserar direkt för all smärta i hela världen.

Ska jag göra om det? Hell no, nu har jag fött en gång med akut snitt och en gång den vanliga vägen, och nästa gång, OM det skulle bli en nästa gång, så blir det planerat snitt. Nu får det va bra med barnafödande.

He he.. den som trodde att ett dygns tystnad möjligtvis kunde bero på förlossning hade feeeel. Jag är här, jag är tjock, och jag är less på det.
Har fortfarande planer på att lägga ut bilder på vår husförvandling. Men har fortfarande inte hittat kamerasladden. Ska jag va helt ärlig så har jag inte letat heller. Har satt upp lampor i våra hallar istället.
Eventuellt kanske möjligtvis så letar jag sen. Och då finns en liten chans att jag tänker lägga ut några bilder. Men säker kan man aldrig vara.

1.) Packa om den redan packade och ompackade bebisväskan. Bara för att det är så mysigt att få fingra lite på jordens sötaste bebiskläder som man har packat ner.
2.) Sätta upp taklisterna i köket.
3.) Leta upp alla skor som Boris har burit runt i huset (och i trädgårn om man har otur) och sortera dem parvis. Eller bara efter färg, men då är det jobbigare sen när man ska använda dem.
4.) Sitta och skriva meningslösa inlägg i bloggen trots att man har lovat sin man att möta honom på jobbet om en kvart.
5.) Bara för att irritera sig själv skriva ännu en rad. Kom just på att jag dessutom måste betala bilh-vetet innan jag möter upp Danne. Skit. Nu blev det stressigt.

Näää... Nu insåg jag just att bebisen ska ut också. Och att jag förväntas delta vid den tillställningen. Fy fan. =(

Nån har tydligen ägnat natten åt att spetta loss mitt högerben från sitt övre fäste. (Läs röven, men sånt språk använder ju inte jag.) Det gör svinont, och känns som om benet när som helst skulle falla i backen med en duns om jag tog av mig brallorna. Som om det bara hänger kvar i huden.
Som vanligt ställer jag mig frågan: Är det för att jag ska pluppa ut en bebis snart? Ett tecken på att det är på gång? Vad vet jag. Men nu när sughelgen löper mot sitt slut så ska vi se att vi pluppar ut bebisen på en ledig dag, så att Daniels 10 pappadagar tar slut precis lagom till nästa helgpass om 3 veckor. Jarå, såklart.

Det skulle väl i och för sig förvåna mig om vi skulle få bilen lagad innan det är dags, och det får vi ju faktiskt redan imorgon. Men å andra sidan kanske de hittar följdfel så att de får behålla fanskapet nån vecka eller så. 

-Mamma, kan vi inte ta ut bebisen idag?
Jorå lilla vän, klart vi kan.
Skulle hemskt gärna ta ut den nu faktiskt. Skulle gärna sova på nätterna utan att vakna av att båda armarna sover och ryggen värker och jag måste kissa och dessutom måste jag vända på mig nu så att jag inte får liggsår, men hur fan gör jag det när bägge armarna har somnat? Måste ta mig upp på toan också. Det knakar i bäckenet. Aj. Foglös, sömnlös och håglös. Ser fram emot att kunna ligga ner utan att anstränga mig.

I helgen väntar vild tröstshopping. Inget tröstar så bra som en runda på a6, helst med Jonna som sällskap.
Ska bara komma på nåt bra att trösta mig för, känns på nåt sätt mer legitimt då.