F*ck off, Svett-bank.
Jag har lyckats blockera min säkerhetsdosa till intenetbanken.
Voijne voijne, tänkte jag, hur ska jag göra nu då?
Jo, jag googlar såklart fram ett telefonnummer till kundtjänst som får hjälpa mig.
Hmmmm. Kundtjänst - internetbanken, skulle de kunna hjälpa mig tros?
Efter 15 minuter i telefonkö möts jag av en trött telefonist som frågar:
-Har du telefonbanken?
-Eh. Ja.
-Då kan de hjälpa mig med det.
-De kan alltså hjälpa mig med internet-banken? Vart har jag ringt nu då?
-Ja det kan de. Nu har du ringt till kundtjänst Internetbanken.
Strålande, Swedbank. Så jävla användarvänligt.
Och kön till telefonbanken var ju inte heller så farligt lång. Plats 123. Nästan i klass med försäkringskassan.
Det ligger en liten hög i min soffa. Högen...
Det ligger en liten hög i min soffa. Högen har varit magsjuk, och ligger nu och chillar framför Musses klubbhus.
Lördagsmys. Jävligt mysigt.
Lördagsmys. Jävligt mysigt.
Jag vaxar benen. Vad gör ni? .
Jag vaxar benen. Vad gör ni? .
Valfläsk.
-Mamma, om du måste välja, vill du ha lök, fruktsallad eller potatis?
-Fruktsallad.
-Med bajs och sånt?! Hundbajs?! Fy vad äckligt!
-Men jag valde ju fruktsallad. Det är väl inte bajs i fruktsallad.
-Jo, i den här är det det.
-Jaha. Ja men då tar jag väl lök istället då.
-Aha. Men det mättar inte dô, för du får bara en.
Snacka om att ha bestämt sig för vilket svar man önskar innan frågan ställs.
Glimt.
Mojito och idol. Fina vänner och fredag. Life is good.
Definitivt med på listan.
Kategori: Suger. Vinnare: Kö mitt i natten. Inte ett dugg okej.
Jag har tappat bort det lilla barnet. Undr...
Jag har tappat bort det lilla barnet. Undrar var hon kan vara?
Kvällsvecka.
Kvällsvecka innebär att jag förväntas vara på min arbetsplats mellan klockan 14:00 och ca 23:00.
Fine, så långt.
Som ni förstår innebär det alltså att min lediga tid, den sk. fritiden, förläggs före arbetsdagens början, istället för det mer vanliga efter arbetsdagens slut.
Då den stora avkomman befinner sig i skolan dagtid, är jag denna vecka enbarnsförälder.
Det finns många fördelar med det, då det ibland kan vara en svår uppgift att ge det mindre barnet full uppmärksamhet när det även finns ett större barn som gärna vill vara i centrum.
Hittills har vi haft ett väldigt givande umgänge idag, jag och det lilla barnet:
8-tiden:
Mamman försöker vila lite till för att orka med den sena arbetsdagen.
Det lilla Barnet går igenom föräldrarnas sängbordslådor och provar funktionen på diverse funna prylar. Passar även på att göra lite ärenden på mammans iPhone. Det mesta går ju faktiskt att göra från iPhonen, fantastiskt smidigt, tycker det lilla barnet.
8:30
Mamman ger upp det där med mera vila, och går upp för att påbörja operation påklädning, kamning av hår och dylikt.
Det lilla barnet följer glatt med in i klädkammaren och sysselsätter sig med att gå igenom en på golvet funnen necessär, klämma ut en tub tandkräm på golvet samt prova om det går att klä på sig samtliga plagg i tvätthögen ovanpå varandra.
9:00
Mamman börjar fixa fram lite frulle på bordet, och börjar med att ställa fram en tallrik yoghurt till det lilla barnet, för att hålla henne sysselsatt med något vettigt och inte så destruktivt i väntan på att frullen ska bli klar.
Det lilla barnet sitter snällt vid matbordet och sjunger något som liknar "rita, rita rita."
Det lilla barnet ritar. På sig själv, på bordet och på den närmaste omgivningen, med innehållet i nyss framställda yoghurttallrik.
9:30 Frukost avklarad.
Mamman ställer undan från bordet.
Det lilla barnet far runt som ett yrväder och sjunger på något.
9:35
Mamman måste springa in på toan i ett ärende.
Det lilla barnet passar på att hjälpa mamman med disken. Eller grovstädar hon köket? Här är det lite oklart vad det är hon egentligen gör, men det involverar stora mängder vatten i alla fall.
9:45
Mamman torkar upp överflödigt vatten i köket.
Det lilla barnet funktionstestar samtliga lysknappar i huset.
10:00
Mamman sätter sig i soffan en stund, för att hämta kraft inför projektet att få på det lilla barnet för svenskt klimat passande outfit.
Det lilla barnet tycker mamman är seg, och sätter därför igång projektet själv. Resultat: Trosor, med båda benen i ena benhålet ovanpå blöjan, och ett par jeansshorts.
10:15
Mamman behöver nog hämta ytterligare lite kraft inför det faktum att behöva ändra på det lilla barnets klädval och det världskrig som det medför.
Det lilla barnet tvättar köket badrummet med hushålls papper.
10:30
Mamman börjar rota igenom frysen efter lunchmat.
Det lilla barnet rotar också igenom frysen, oklart efter vad.
11:00
Mamman försöker få på sig och litet barn ytterkläder för att gå hundpromenad.
Det lilla barnet är med på noterna. Dock inte helt överens om vilka kläder som ska kläs på var, utan tycker att det räcker gott med sin brors gummistövlar och pappas mössa. Hey, hon har ju ändå trosor runt midjan och ett par jeansshorts på sig också. Det är ju inte så att det är vinter.
11:10
Mamman och hunden går åt vänster.
Det lilla barnet tycker att höger verkar bättre.
11:30
Alla familjemedlemmar som bör vara hemma är det.
Nu:
Mamman: Försöka röra ihop ingredienser till någon sorts lunchhistoria.
Det lilla barnet: Har tydligen bytt kläder igen, till inga alls. Blöjan sitter dessutom av okänd anledning bak och fram.
Det lilla barnet har bestämda åsikter om vad som är passande kläder.
Vi försöker få till en lunch, jag och Jonn...
Vi försöker få till en lunch, jag och Jonna. Vi jobbar ju ändå fem minuter ifrån varandra. Men det går sådär.
Älskade SJ.
Jag hade planer på att äta frulle på tåget mot Göteborg denna morgon. På perongen i Falköping ropades ett meddelande ut, att tåget mot Göteborg hade färre sittplatser och att det därför även går buss. Och folk fullkomligt rusade mot bussterminalen. Vem vill missa chansen att sitta som ett dragspel och lukta på (den alldeles för nära) grannens lökiga andedräkt liksom? Redan här började jag känna mig misstänksam. SJ, Jag förlåter er för det där med frullen. Men INGEN TOA ÄR INTE OKEJ! Så nu ska ni få ett litet tips. Om ni bara vänligen ville fixa toaletterna, så skulle jag kunna tänka mig att åka hela sträckan där inne. På så vis spar ni in en sittplats till, och slipper kanske bemöda er med att styra upp extrabussar som ingen jävel vill åka med. Ska vi säga så, SJ? Jag har min returresa på fredag, jag förväntar mig bättring tills dess.
Det är varning för bajs, gå så försiktigt du kan
Jag har en tendens att romantisera lite för mycket ibland.
Ta till exempel årstiderna.
Sommaren föreställer jag mig lagom varm och solig, med helt blanka dagar att fylla med nöjen. Liseberg varvas med stranden varvas med båtutflykter.
Det finns nämligen inga vardagsmåsten alls på sommaren. Tvätten tvättar sig själv, maten bara ploppar upp på bordet var tredje timme och barnen vill helst sitta och pussla för sig själva i en vrå. Tills de blir trötta och går och lägger sig.
Vintern, å andra sidan, är lagom kall med lagom mycket snö som aldrig är grå eller gul, och alltid puderlätt och skottas undan på fem minuter.
På julen sitter två små änglar och tindrar med ögonen i timtal jämte julgranen, med avbrott endast för lyckade festmåltider där alla konverserar lågmält och barnen äter med god aptit. Ty de har inte ätit en godisbit på flera dagar.
På sensommaren och hösten föreställer jag mig själv promenera omkring i skogen med hunden, bland rödgulklädda träd, i kall frisk luft som ryker lite när man andas ut den. Jag plockar massor av svamp och torkar och lägger i fina glasburkar, så att man alltid kan krydda soppan/grytan/såsen med lite lyx.
Så hur mycket svamp har du plockat hittills i år då?
Tja, mellan tummen och pekfingret, en sisådär 2 eller 3 påsar. Inte ICAkassar alltså, utan hundbajspåsar.
Däremot har jag plockat en hel del bajs.
Det är lite samma känsla, faktiskt, när man går där i trädgården med en ficklampa i ena handen och en påse i andra handen.
"Oj oj oj, kolla, där är en hög till! Det var verkligen en bra runda ikväll."
Joråsåatte.
Ta till exempel årstiderna.
Sommaren föreställer jag mig lagom varm och solig, med helt blanka dagar att fylla med nöjen. Liseberg varvas med stranden varvas med båtutflykter.
Det finns nämligen inga vardagsmåsten alls på sommaren. Tvätten tvättar sig själv, maten bara ploppar upp på bordet var tredje timme och barnen vill helst sitta och pussla för sig själva i en vrå. Tills de blir trötta och går och lägger sig.
Vintern, å andra sidan, är lagom kall med lagom mycket snö som aldrig är grå eller gul, och alltid puderlätt och skottas undan på fem minuter.
På julen sitter två små änglar och tindrar med ögonen i timtal jämte julgranen, med avbrott endast för lyckade festmåltider där alla konverserar lågmält och barnen äter med god aptit. Ty de har inte ätit en godisbit på flera dagar.
På sensommaren och hösten föreställer jag mig själv promenera omkring i skogen med hunden, bland rödgulklädda träd, i kall frisk luft som ryker lite när man andas ut den. Jag plockar massor av svamp och torkar och lägger i fina glasburkar, så att man alltid kan krydda soppan/grytan/såsen med lite lyx.
Så hur mycket svamp har du plockat hittills i år då?
Tja, mellan tummen och pekfingret, en sisådär 2 eller 3 påsar. Inte ICAkassar alltså, utan hundbajspåsar.
Däremot har jag plockat en hel del bajs.
Det är lite samma känsla, faktiskt, när man går där i trädgården med en ficklampa i ena handen och en påse i andra handen.
"Oj oj oj, kolla, där är en hög till! Det var verkligen en bra runda ikväll."
Joråsåatte.
Let´s start over again.
En hel sommar.
Det är vad som har passerat sedan den här bloggen senast pyntades med några tecken.
Jag tänker bespara er förklaringar, ursäkter och löften om bättring.
Jag känner helt enkelt för att få igång bloggen igen.
That´s it.
Det blir mer och mer rörigt i vardagen. Det finns nu två styck viljestarka halvportioner som konkurrerar om uppmärksamheten med de medel som finns att tillgå. Tjat, skrik, provokationer och en gnutta våld inkluderat.
Själv brukar jag fly ut på ballen och sätta mig under fönstret så de inte ser mig innifrån.
Ett annat knep, oklart om jag har delat med mig av det tidigare, är att låtsas att man går på toan, för att sitta på toagolvet och läsa tidningar en stund. Det senare är att föredra under den kallare tiden på året.
Väl gömd gäller det att blunda hårt, nynna på något och låtsas att man är en lyxhustru på den amerikanska västkusten, som bara tar en kort paus mellan besök i svindyr skoaffär och champagnelunch med de glammiga vänninorna.
Oftast kan man sitta i flera minuter innan man väcks av en distinkt doft av bajs, ett gallskrik för att någon har trillat ner ifrån hatthyllan eller ett högljutt handgemäng över en legogubbe.
Men på samma sätt som magsäcken krymper om man äter mindre mat, så töjs tälamodet ju fler barn man får. Två minuter som lyhustru i Californien räcker gott och väl för att med gott humör orka fortsätta min inte riktigt lika fancy vardag som familjeförsörjare i Baskarp.
Och ärligt talat, vad gör en lyxhustru hela dagarna? Shoppa? Luncha? Sippa drinkar mitt på dagen?
Verkar ju skittråkigt.
Det är vad som har passerat sedan den här bloggen senast pyntades med några tecken.
Jag tänker bespara er förklaringar, ursäkter och löften om bättring.
Jag känner helt enkelt för att få igång bloggen igen.
That´s it.
Det blir mer och mer rörigt i vardagen. Det finns nu två styck viljestarka halvportioner som konkurrerar om uppmärksamheten med de medel som finns att tillgå. Tjat, skrik, provokationer och en gnutta våld inkluderat.
Själv brukar jag fly ut på ballen och sätta mig under fönstret så de inte ser mig innifrån.
Ett annat knep, oklart om jag har delat med mig av det tidigare, är att låtsas att man går på toan, för att sitta på toagolvet och läsa tidningar en stund. Det senare är att föredra under den kallare tiden på året.
Väl gömd gäller det att blunda hårt, nynna på något och låtsas att man är en lyxhustru på den amerikanska västkusten, som bara tar en kort paus mellan besök i svindyr skoaffär och champagnelunch med de glammiga vänninorna.
Oftast kan man sitta i flera minuter innan man väcks av en distinkt doft av bajs, ett gallskrik för att någon har trillat ner ifrån hatthyllan eller ett högljutt handgemäng över en legogubbe.
Men på samma sätt som magsäcken krymper om man äter mindre mat, så töjs tälamodet ju fler barn man får. Två minuter som lyhustru i Californien räcker gott och väl för att med gott humör orka fortsätta min inte riktigt lika fancy vardag som familjeförsörjare i Baskarp.
Och ärligt talat, vad gör en lyxhustru hela dagarna? Shoppa? Luncha? Sippa drinkar mitt på dagen?
Verkar ju skittråkigt.
Lägg märke till bonnanrännan. Mycket jobb ...
Lägg märke till bonnanrännan. Mycket jobb bakom den.
I´m
...
so
...
in
...
to Hipstamatic!
Kan. inte. sluta. ta. bilder.
Tittut.
Tittut.
Reseguide till London.
Okej, jag vet att jag lovade berätta om nåt kul som hände i London.
Så här kommer den, storyn om hur jag för några sekunder förvandlades till ett luder en fredagnatt i London. Åtminstone i en indisk receptionists ögon.
Bakgrundsfakta som gör det hela lättare att förstå:
Möhippan skulle äga rum i London fredag till söndag, med deltagande i valfritt antal dagar och/eller nätter under denna period. Det var alltså en tjej som kom till London redan innan detta, mötte upp den blivande bruden och en tjej till mitt på dagen på fredagen, jag själv som kom med ett sent flyg på fredagkvällen, och ytterligare en tjej som kom dit mitt på dagen på lördag. Under största hysch-hyscheri skulle vi sedan dyka upp som gubben i lådan på random otippade platser, allt för att chocka den blivande bruden. Som i och för sig var rätt förvånad redan när hon såg sig själv gå igenom säkerhetskontrollen på en flygplats på fredagförmiddagen. Men det är en parentes.
Tanken var att tjejerna skulle sitta på en bar och sippa drinkar på fredagkvällen, och jag skulle alltså bara ställa mig i fönstret och kolla på dem tills bruden upptäckte mig. Eller nåt i den stilen.
När jag, fortfarande lite rörd över att fortfarande vara livs levande trots färd 10 000 meter över marken, kliver av planet sätter jag mig alltså på tåget till London, och hinner precis med sista tunnelbanan till det område där vårt hotell ligger.
Första messet på tåget:
"Lägg på ett kol. Vi sitter på Victoria bar, precis vid hotellet. London street, Norfolk 13-17. Mickan börjar yra om att hon vill gå och lägga sig. Vi försöker hålla kvar henne ett tag till"
Svarar: (Ja, jag var lite slirig. Hade ju hällt i mig halva den där polaren som jag köpte på bolaget innan flyget.)
"Den röda örnen har landat. Håll den blå räkan pigg och alert. Den röda örnen befinner sig just nu på tåget i sällskap av två gröna Hof."
Andra messet på tunnelbanan:
"Fan, det blev error. Alla ställen i området stänger vid tolv. Du får komma till hotellet istället, messa när du kliver av så kommer nån ut och möter dig."
Sagt och gjort. Kliver av tunnelbanan, börjar gå upp för London Street, samtidigt som jag messar.
Går förbi Hotell Norfolk. Klockrent, där är ju hotellet!
Klockan har nu hunnit bli runt halv ett.
-Good afternoon. Do you stay here? frågar den trevlige unge receptionisten med indisk härkomst.
-Yes I do. Room 310, svarar jag.
Jag får en snabb, utforskande blick, som jag tolkar som att den unge mannen överlägger med sig själv om han ska orka gå igenom listan med alla tjejer som ska bo och inte bo ena och andra natten i vårt fyrbäddsrum, innan han svarar.
-It´s ok.
Messar tjejerna:
"Jag är på hotellet. Kommer och knackar på och ropar Roomservice"
Letar genom korridorerna. Rum 220-240. Upp en trappa. Rum 320-340. Genom en annan dörr och ner en trappa, sedan upp igen. Rum 310-318. Går förbi 311, 312, 314. Börjar bli frustrerad. Vad fan hände med logisk ordning?
Bakom ett hörn hittar jag äntligen vår dörr.
Knackar och ropar med så tramsig röst jag kan:
"Roooooomserrrrrvice?!"
"I DON`T WANT ANY!!" Rösten som svarar låter irriterad, och mycket mörkare och manligare än vad någon av mina tjejer brukar göra.
Fan. Jag är på fel hotell.
Det är mitt i natten, jag hade problem att hitta IN i det här hotellet och nu har jag plötsligt ovanligt bråttom UT från det, och jag inser dessutom i samma sekund varför receptionisten granskade mig och hade ett så överseende tonfall när han gav mig sitt ok att gå upp till rummet.
Han tyckte inte att det var krångligt att hålla reda på vilka tjejer som skulle bo på rum 310.
Han funderade förmodligen mest över om jag var ny i branchen, eftersom han inte hade sett mig förut.
Jag brydde mig inte så värst mycket om att vända mig och skaffa ögonkontakt med den trevlige unge indiern när jag bullrade ner för trappan och ut på gatan igen.
Han får helt enkelt fortsätta att tro att jag var det mest tidseffektiva luder han varit med om.
Så vad lärde jag mig av den här historien då? Jag ser två givna läxor här:
1) Det är inte helt okej att dundra in på ett hotell som man TROR att man bor på mitt i natten i en främmande stad. Tro aint enough.
2) Jag måste verkligen lära mig att klä mig lite mer anständigt.
Så här kommer den, storyn om hur jag för några sekunder förvandlades till ett luder en fredagnatt i London. Åtminstone i en indisk receptionists ögon.
Bakgrundsfakta som gör det hela lättare att förstå:
Möhippan skulle äga rum i London fredag till söndag, med deltagande i valfritt antal dagar och/eller nätter under denna period. Det var alltså en tjej som kom till London redan innan detta, mötte upp den blivande bruden och en tjej till mitt på dagen på fredagen, jag själv som kom med ett sent flyg på fredagkvällen, och ytterligare en tjej som kom dit mitt på dagen på lördag. Under största hysch-hyscheri skulle vi sedan dyka upp som gubben i lådan på random otippade platser, allt för att chocka den blivande bruden. Som i och för sig var rätt förvånad redan när hon såg sig själv gå igenom säkerhetskontrollen på en flygplats på fredagförmiddagen. Men det är en parentes.
Tanken var att tjejerna skulle sitta på en bar och sippa drinkar på fredagkvällen, och jag skulle alltså bara ställa mig i fönstret och kolla på dem tills bruden upptäckte mig. Eller nåt i den stilen.
När jag, fortfarande lite rörd över att fortfarande vara livs levande trots färd 10 000 meter över marken, kliver av planet sätter jag mig alltså på tåget till London, och hinner precis med sista tunnelbanan till det område där vårt hotell ligger.
Första messet på tåget:
"Lägg på ett kol. Vi sitter på Victoria bar, precis vid hotellet. London street, Norfolk 13-17. Mickan börjar yra om att hon vill gå och lägga sig. Vi försöker hålla kvar henne ett tag till"
Svarar: (Ja, jag var lite slirig. Hade ju hällt i mig halva den där polaren som jag köpte på bolaget innan flyget.)
"Den röda örnen har landat. Håll den blå räkan pigg och alert. Den röda örnen befinner sig just nu på tåget i sällskap av två gröna Hof."
Andra messet på tunnelbanan:
"Fan, det blev error. Alla ställen i området stänger vid tolv. Du får komma till hotellet istället, messa när du kliver av så kommer nån ut och möter dig."
Sagt och gjort. Kliver av tunnelbanan, börjar gå upp för London Street, samtidigt som jag messar.
Går förbi Hotell Norfolk. Klockrent, där är ju hotellet!
Klockan har nu hunnit bli runt halv ett.
-Good afternoon. Do you stay here? frågar den trevlige unge receptionisten med indisk härkomst.
-Yes I do. Room 310, svarar jag.
Jag får en snabb, utforskande blick, som jag tolkar som att den unge mannen överlägger med sig själv om han ska orka gå igenom listan med alla tjejer som ska bo och inte bo ena och andra natten i vårt fyrbäddsrum, innan han svarar.
-It´s ok.
Messar tjejerna:
"Jag är på hotellet. Kommer och knackar på och ropar Roomservice"
Letar genom korridorerna. Rum 220-240. Upp en trappa. Rum 320-340. Genom en annan dörr och ner en trappa, sedan upp igen. Rum 310-318. Går förbi 311, 312, 314. Börjar bli frustrerad. Vad fan hände med logisk ordning?
Bakom ett hörn hittar jag äntligen vår dörr.
Knackar och ropar med så tramsig röst jag kan:
"Roooooomserrrrrvice?!"
"I DON`T WANT ANY!!" Rösten som svarar låter irriterad, och mycket mörkare och manligare än vad någon av mina tjejer brukar göra.
Fan. Jag är på fel hotell.
Det är mitt i natten, jag hade problem att hitta IN i det här hotellet och nu har jag plötsligt ovanligt bråttom UT från det, och jag inser dessutom i samma sekund varför receptionisten granskade mig och hade ett så överseende tonfall när han gav mig sitt ok att gå upp till rummet.
Han tyckte inte att det var krångligt att hålla reda på vilka tjejer som skulle bo på rum 310.
Han funderade förmodligen mest över om jag var ny i branchen, eftersom han inte hade sett mig förut.
Jag brydde mig inte så värst mycket om att vända mig och skaffa ögonkontakt med den trevlige unge indiern när jag bullrade ner för trappan och ut på gatan igen.
Han får helt enkelt fortsätta att tro att jag var det mest tidseffektiva luder han varit med om.
Så vad lärde jag mig av den här historien då? Jag ser två givna läxor här:
1) Det är inte helt okej att dundra in på ett hotell som man TROR att man bor på mitt i natten i en främmande stad. Tro aint enough.
2) Jag måste verkligen lära mig att klä mig lite mer anständigt.
