menvetdu

Jag har lyckats blockera min säkerhetsdosa till intenetbanken.
Voijne voijne, tänkte jag, hur ska jag göra nu då?
Jo, jag googlar såklart fram ett telefonnummer till kundtjänst som får hjälpa mig.

Hmmmm. Kundtjänst - internetbanken, skulle de kunna hjälpa mig tros?

Efter 15 minuter i telefonkö möts jag av en trött telefonist som frågar:

-Har du telefonbanken?

-Eh. Ja.

-Då kan de hjälpa mig med det.

-De kan alltså hjälpa mig med internet-banken? Vart har jag ringt nu då?

-Ja det kan de. Nu har du ringt till kundtjänst Internetbanken.

Strålande, Swedbank. Så jävla användarvänligt.
Och kön till telefonbanken var ju inte heller så farligt lång. Plats 123. Nästan i klass med försäkringskassan.

-Mamma, om du måste välja, vill du ha lök, fruktsallad eller potatis?

-Fruktsallad.

-Med bajs och sånt?! Hundbajs?! Fy vad äckligt!

-Men jag valde ju fruktsallad. Det är väl inte bajs i fruktsallad.

-Jo, i den här är det det.

-Jaha. Ja men då tar jag väl lök istället då.

-Aha. Men det mättar inte dô, för du får bara en.



Snacka om att ha bestämt sig för vilket svar man önskar innan frågan ställs.

Kvällsvecka innebär att jag förväntas vara på min arbetsplats mellan klockan 14:00 och ca 23:00.
Fine, så långt.

Som ni förstår innebär det alltså att min lediga tid, den sk. fritiden, förläggs före arbetsdagens början, istället för det mer vanliga efter arbetsdagens slut.

Då den stora avkomman befinner sig i skolan dagtid, är jag denna vecka enbarnsförälder.
Det finns många fördelar med det, då det ibland kan vara en svår uppgift att ge det mindre barnet full uppmärksamhet när det även finns ett större barn som gärna vill vara i centrum.

Hittills har vi haft ett väldigt givande umgänge idag, jag och det lilla barnet:

8-tiden:
Mamman försöker vila lite till för att orka med den sena arbetsdagen.
Det lilla Barnet går igenom föräldrarnas sängbordslådor och provar funktionen på diverse funna prylar. Passar även på att göra lite ärenden på mammans iPhone. Det mesta går ju faktiskt att göra från iPhonen, fantastiskt smidigt, tycker det lilla barnet.

8:30
Mamman ger upp det där med mera vila, och går upp för att påbörja operation påklädning, kamning av hår och dylikt.
Det lilla barnet följer glatt med in i klädkammaren och sysselsätter sig med att gå igenom en på golvet funnen necessär, klämma ut en tub tandkräm på golvet samt prova om det går att klä på sig samtliga plagg i tvätthögen ovanpå varandra.  

9:00
Mamman börjar fixa fram lite frulle på bordet, och börjar med att ställa fram en tallrik yoghurt till det lilla barnet, för att hålla henne sysselsatt med något vettigt och inte så destruktivt i väntan på att frullen ska bli klar.
Det lilla barnet sitter snällt vid matbordet och sjunger något som liknar "rita, rita rita."
Det lilla barnet ritar. På sig själv, på bordet och på den närmaste omgivningen, med innehållet i nyss framställda yoghurttallrik.

9:30 Frukost avklarad.
Mamman ställer undan från bordet.
Det lilla barnet far runt som ett yrväder och sjunger på något.

9:35
Mamman måste springa in på toan i ett ärende.
Det lilla barnet passar på att hjälpa mamman med disken. Eller grovstädar hon köket? Här är det lite oklart vad det är hon egentligen gör, men det involverar stora mängder vatten i alla fall.

9:45
Mamman torkar upp överflödigt vatten i köket.
Det lilla barnet funktionstestar samtliga lysknappar i huset.

10:00
Mamman sätter sig i soffan en stund, för att hämta kraft inför projektet att få på det lilla barnet för svenskt klimat passande outfit.
Det lilla barnet tycker mamman är seg, och sätter därför igång projektet själv. Resultat: Trosor, med båda benen i ena benhålet ovanpå blöjan, och ett par jeansshorts.

10:15
Mamman behöver nog hämta ytterligare lite kraft inför det faktum att behöva ändra på det lilla barnets klädval och det världskrig som det medför.
Det lilla barnet tvättar köket badrummet med hushålls papper.

10:30
Mamman börjar rota igenom frysen efter lunchmat.
Det lilla barnet rotar också igenom frysen, oklart efter vad.

11:00
Mamman försöker få på sig och litet barn ytterkläder för att gå hundpromenad.
Det lilla barnet är med på noterna. Dock inte helt överens om vilka kläder som ska kläs på var, utan tycker att det räcker gott med sin brors gummistövlar och pappas mössa. Hey, hon har ju ändå trosor runt midjan och ett par jeansshorts på sig också. Det är ju inte så att det är vinter.

11:10
Mamman och hunden går åt vänster.
Det lilla barnet tycker att höger verkar bättre.

11:30
Alla familjemedlemmar som bör vara hemma är det.

Nu:
Mamman: Försöka röra ihop ingredienser till någon sorts lunchhistoria.
Det lilla barnet: Har tydligen bytt kläder igen, till inga alls. Blöjan sitter dessutom av okänd anledning bak och fram.




Det lilla barnet har bestämda åsikter om vad som är passande kläder.

Jag har en tendens att romantisera lite för mycket ibland.
Ta till exempel årstiderna.

Sommaren föreställer jag mig lagom varm och solig, med helt blanka dagar att fylla med nöjen. Liseberg varvas med stranden varvas med båtutflykter.
Det finns nämligen inga vardagsmåsten alls på sommaren. Tvätten tvättar sig själv, maten bara ploppar upp på bordet var tredje timme och barnen vill helst sitta och pussla för sig själva i en vrå. Tills de blir trötta och går och lägger sig.

Vintern, å andra sidan, är lagom kall med lagom mycket snö som aldrig är grå eller gul, och alltid puderlätt och skottas undan på fem minuter.
På julen sitter två små änglar och tindrar med ögonen i timtal jämte julgranen, med avbrott endast för lyckade festmåltider där alla konverserar lågmält och barnen äter med god aptit. Ty de har inte ätit en godisbit på flera dagar.

På sensommaren och hösten föreställer jag mig själv promenera omkring i skogen med hunden, bland rödgulklädda träd, i kall frisk luft som ryker lite när man andas ut den. Jag plockar massor av svamp och torkar och lägger i fina glasburkar, så att man alltid kan krydda soppan/grytan/såsen med lite lyx.

Så hur mycket svamp har du plockat hittills i år då?
Tja, mellan tummen och pekfingret, en sisådär 2 eller 3 påsar. Inte ICAkassar alltså, utan hundbajspåsar.
Däremot har jag plockat en hel del bajs.
Det är lite samma känsla, faktiskt, när man går där i trädgården med en ficklampa i ena handen och en påse i andra handen.
"Oj oj oj, kolla, där är en hög till! Det var verkligen en bra runda ikväll."

Joråsåatte.

En hel sommar.
Det är vad som har passerat sedan den här bloggen senast pyntades med några tecken.
Jag tänker bespara er förklaringar, ursäkter och löften om bättring.
Jag känner helt enkelt för att få igång bloggen igen.
That´s it.

Det blir mer och mer rörigt i vardagen. Det finns nu två styck viljestarka halvportioner som konkurrerar om uppmärksamheten med de medel som finns att tillgå. Tjat, skrik, provokationer och en gnutta våld inkluderat.

Själv brukar jag fly ut på ballen och sätta mig under fönstret så de inte ser mig innifrån.
Ett annat knep, oklart om jag har delat med mig av det tidigare, är att låtsas att man går på toan, för att sitta på toagolvet och läsa tidningar en stund. Det senare är att föredra under den kallare tiden på året.

Väl gömd gäller det att blunda hårt, nynna på något och låtsas att man är en lyxhustru på den amerikanska västkusten, som bara tar en kort paus mellan besök i svindyr skoaffär och champagnelunch med de glammiga vänninorna.
Oftast kan man sitta i flera minuter innan man väcks av en distinkt doft av bajs, ett gallskrik för att någon har trillat ner ifrån hatthyllan eller ett högljutt handgemäng över en legogubbe.

Men på samma sätt som magsäcken krymper om man äter mindre mat, så töjs tälamodet ju fler barn man får. Två minuter som lyhustru i Californien räcker gott och väl för att med gott humör orka fortsätta min inte riktigt lika fancy vardag som familjeförsörjare i Baskarp.
Och ärligt talat, vad gör en lyxhustru hela dagarna? Shoppa? Luncha? Sippa drinkar mitt på dagen?
Verkar ju skittråkigt.
 

Okej, jag vet att jag lovade berätta om nåt kul som hände i London.
Så här kommer den, storyn om hur jag för några sekunder förvandlades till ett luder en fredagnatt i London. Åtminstone i en indisk receptionists ögon.

Bakgrundsfakta som gör det hela lättare att förstå:
Möhippan skulle äga rum i London fredag till söndag, med deltagande i valfritt antal dagar och/eller nätter under denna period. Det var alltså en tjej som kom till London redan innan detta, mötte upp den blivande bruden och en tjej till mitt på dagen på fredagen, jag själv som kom med ett sent flyg på fredagkvällen, och ytterligare en tjej som kom dit mitt på dagen på lördag. Under största hysch-hyscheri skulle vi sedan dyka upp som gubben i lådan på random otippade platser, allt för att chocka den blivande bruden. Som i och för sig var rätt förvånad redan när hon såg sig själv gå igenom säkerhetskontrollen på en flygplats på fredagförmiddagen. Men det är en parentes.

Tanken var att tjejerna skulle sitta på en bar och sippa drinkar på fredagkvällen, och jag skulle alltså bara ställa mig i fönstret och kolla på dem tills bruden upptäckte mig. Eller nåt i den stilen.

När jag, fortfarande lite rörd över att fortfarande vara livs levande trots färd 10 000 meter över marken, kliver av planet sätter jag mig alltså på tåget till London, och hinner precis med sista tunnelbanan till det område där vårt hotell ligger. 
Första messet på tåget:
"Lägg på ett kol. Vi sitter på Victoria bar, precis vid hotellet. London street, Norfolk 13-17. Mickan börjar yra om att hon vill gå och lägga sig. Vi försöker hålla kvar henne ett tag till"  
Svarar: (Ja, jag var lite slirig. Hade ju hällt i mig halva den där polaren som jag köpte på bolaget innan flyget.)
"Den röda örnen har landat. Håll den blå räkan pigg och alert. Den röda örnen befinner sig just nu på tåget i sällskap av två gröna Hof."
Andra messet på tunnelbanan:
"Fan, det blev error. Alla ställen i området stänger vid tolv. Du får komma till hotellet istället, messa när du kliver av så kommer nån ut och möter dig."

Sagt och gjort. Kliver av tunnelbanan, börjar gå upp för London Street, samtidigt som jag messar.
Går förbi Hotell Norfolk. Klockrent, där är ju hotellet!
Klockan har nu hunnit bli runt halv ett.

-Good afternoon. Do you stay here? frågar den trevlige unge receptionisten med indisk härkomst.
-Yes I do. Room 310, svarar jag.
Jag får en snabb, utforskande blick, som jag tolkar som att den unge mannen överlägger med sig själv om han ska orka gå igenom listan med alla tjejer som ska bo och inte bo ena och andra natten i vårt fyrbäddsrum, innan han svarar.
-It´s ok.

Messar tjejerna:
"Jag är på hotellet. Kommer och knackar på och ropar Roomservice"

Letar genom korridorerna. Rum 220-240. Upp en trappa. Rum 320-340. Genom en annan dörr och ner en trappa, sedan upp igen. Rum 310-318. Går förbi 311, 312, 314. Börjar bli frustrerad. Vad fan hände med logisk ordning?
Bakom ett hörn hittar jag äntligen vår dörr.
Knackar och ropar med så tramsig röst jag kan:
"Roooooomserrrrrvice?!"

"I DON`T WANT ANY!!" Rösten som svarar låter irriterad, och mycket mörkare och manligare än vad någon av mina tjejer brukar göra.

Fan. Jag är på fel hotell.
Det är mitt i natten, jag hade problem att hitta IN i det här hotellet och nu har jag plötsligt ovanligt bråttom UT från det, och jag inser dessutom i samma sekund varför receptionisten granskade mig och hade ett så överseende tonfall när han gav mig sitt ok att gå upp till rummet.
Han tyckte inte att det var krångligt att hålla reda på vilka tjejer som skulle bo på rum 310.
Han funderade förmodligen mest över om jag var ny i branchen, eftersom han inte hade sett mig förut.

Jag brydde mig inte så värst mycket om att vända mig och skaffa ögonkontakt med den trevlige unge indiern när jag bullrade ner för trappan och ut på gatan igen.
Han får helt enkelt fortsätta att tro att jag var det mest tidseffektiva luder han varit med om.

Så vad lärde jag mig av den här historien då? Jag ser två givna läxor här:

1) Det är inte helt okej att dundra in på ett hotell som man TROR att man bor på mitt i natten i en främmande stad. Tro aint enough.
2) Jag måste verkligen lära mig att klä mig lite mer anständigt.

Eftersom de tydligen har häcken full på akuten och via telefon ställde diagnosen "nån infektion" i foten, vilket inte kunde prioriteras en hektisk kväll som denna, stannar jag och blåfoten hemma ikväll och uppsöker vård imorgon bitti istället om den fotsätter fula när jag vaknar.

Bitter som jag är så sitter jag här och hoppas på omedelbar amputation direkt på plats i vårdcentralens väntrum imorgon, så att jag sedan kan åka raka vägen och kasta fothelvetet i skallen på den arroganta tanten på jourcentralen som vägrade lyssna på mig.

Dock inser jag att en stukning kanske ligger närmare till hands. Jag är inte dummare än att jag även inser att det kan finnas folk som har värre problem än så, som naturligtvis måste komma i första hand på akuten.

Det är bara det att man kan uppträda som folk och vara hövlig mot den stackars blåfotade patienten som ringer TROTS att det är mycket att göra. Det är allt jag begär.
Jag kanske ska åka förbi ortopeden och kvittera ut en gummifot, så att jag ändå har nånting att kasta i skallen på henne?

Kort uppdatering:
London var f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t.
Jag lovar att jag ska berätta om en del roliga grejer, men inte i detta inlägget.

I detta inlägget vill jag istället bara kort delge er att min fot fular.
Jag tyckte den kändes lite öm på jobbet idag.
Jag knatar omkring i rätt så stabila men inte lika fancy skyddsskor hela dagarna.
När jag kom hem och fick av mig skorna så kände jag dock att den var mer än lite öm.
För att prata klarspråk så gör det ont så in i helvete att trampa ner foten.
Dessutom är den lite svullen, lite blå, och stört omöjlig att böja tårna på.
Vad skönt att ni har fått veta detta nu, kära läsare.
Hur skulle ni klara er utan den informationen?

Nu: väntar på samtal från vårdinrättning för undersökning av fulfot.
Under tiden funderar jag på livets stora frågor såsom:
Kan man bryta foten utan att märka det? När och hur hände det i så fall?

Och den klurigaste frågan, som jag har funderat på ett tag och som inte riktigt har med saken att göra egentligen:

Ponera att man skulle koka sin ena fot, säg från vristen och nedåt. 
Jag tänker mig ungefär som man kokar fläsklägg i nån god lag med kryddpepparkorn och sånt.
Skulle resten av kroppen överleva det?
Om vi antar att man har tillgång till snabb vård och kan kapa av benet på lämpligt ställe direkt efteråt alltså.
Och om man inte skulle överleva, vad skulle i så fall vara dödsorsaken?
Att blodet koagulerar pga värmen? Att kroppsvätskor för vidare värmen till resten av kroppen så att man helt enkelt kokas innifrån? Eller av cirkulationssvikt?

Jag kanske ska passa på att fråga någon på akuten ikväll. Det brukar ändå tendera att bli en lång och trist kväll när man ska behöva åka dit.

Och så föll andan plötsligt på och jag fick för mig att försiktigt kika in på bloggen igen.
Kollar på mitt senast publicerade inlägg och inser att det är dryga tre veckor sedan jag sist hade något som helst att dela med mig av.

Jag råkade visst komma över den där tröskeln, ni vet, när man har dragit på något för länge så att det istället för att vara ett stressmoment mer börjar vara smått ångestframkallande. Sådär så att man blundar och börjar humma högt för sig själv för att bli av med tanken.
Eller ja, jag kisade åtmintonde med ögonen när jag loggade in.

Okej. Det gjorde jag inte. Men ni fattar grejen.

Så vad har jag då att förtälja om de senaste tre veckorna av mitt liv?

Tja....

Eh....

Alltså jag har jobbat en del det senaste. Jag är sjukt trött, eftersom jag kliver upp ur sängen mitt i mörkaste natta och beger mig till mitt arbete. Det medför att kvällarna inte är speciellt händelserika. För att vara mer exakt ägnar jag all överbliven tid på dygnet mellan att barn är nattade och att undertecknad är nattad åt att tomglo. Det är min nya passion i livet.

Igår tvingades jag dock till en meningsfull fritid med andra levande människor inblandade, då Melvin hade premiär i sin fotbollskarriär. Han var gött avslappnad med händerna i byxfickorna under större delen av träningen, utom när han stod i mål då han efter ett tag insåg att händerna kunde vara bra som skydd för viktigare kroppsdelar.

Detta är sista veckan av fem som jag ska hålla på och kliva upp sådär sjukt tidigt, nu går jag på ett mer normalt schema och ska bara kliva upp löjligt tidigt en vecka av fyra, vilket är helt okej.
I övrigt så trivs jag helt fantastiskt bra med mitt nya jobb. Det är så otroligt roligt, vilket såklart har lett till att det inte har varit speciellt jobbigt att gå upp i ottan. Hurra för jobb som man trivs med!!

Till sist vill jag bara säga att jag hade en tanke med rubriken. Men den har jag glömt nu.
Det är sånt som tröttheten gör med mig.

Jag vaknade upp i morse i tron om att jag hade fått sovmorgon ända till klockan nio.
Kände mig oerhört pigg och utvilad i förhållande till vardagsmorgnarna då klockan ringer vid okristliga 4:30.

Efter en stunds räknande vid frukosten insåg jag dock att jag måste ha kollat fel på klockan, jag hade klivit upp vid åtta.
Är det så noga egentligen? En timme hit eller dit spelar väl ingen roll. Det var fortfarande en fet sovmorgon.

Jag hade en smått skruvad dröm inatt, som gick ut på att jag insåg att jag hade räknat fel på min ålder.
Jag skulle inte alls fylla 29, utan insåg plötsligt att jag hade räknat fel och kom fram till att jag var 31.
Självklart blev jag helt bedrövad över att ha blivit snuvad på min egen 30årsfest.
Det var just detta som drömmen kretsade kring:
Hur surt det var att jag helt hade sumpat chansen att ha en 30årsfest.
Att jag hade råkat räkna fel på min egen ålder var bara en parentes.
Som sagt, smått skruvad.

Och exakt just nu i skrivande stund (jag menar alltså nu) (nu) ser jag sambandet i ovanstående två händelser.

... Trodde ni att jag var borta?!
Hahahahahahahaha! Nej, gud nej.

Jag har suttit här hela tiden och funderat på vad jag ska skriva om.
Det börjar bli tråkigt att bara sitta här och fundera nu, så jag tog ett snabbt beslut att bara ordbajsa ner nånting.
Och jag är hemskt ledsen, men det blir nog inte så mycket bättre än såhär.

Du som väntar på en poäng kan alltså sluta läsa nu. Det kommer ingen.

Och du som skiter i om det finns nån poäng måste i alla fall sluta läsa nu, för nu orkar jag inte skriva mer.












































Näpp. Nu ångrade jag mig. Jag har ju faktiskt nåt kul att berätta. Inte kul som i underhållande för er, utan kul som i roligt för mig.
Idag har jag börjat en ny tjänst på jobbet, en tjänst som jag har haft som mål att nå i flera år. Woho, lucky me!
Det innebär eventuellt att bloggen kan bli lite eftersatt ett tag framöver.
Det innebär eventuellt att bloggen kommer fortsätta vara lika eftersatt ett tag framöver.

...Eller inte. Livet är bra mycket roligare nu när det är vår och alla bitar börjar falla på plats, och jag har kommit ur mitt vinteride. Vilket kan generera bloggidéer och inspiration.
Kanske.
Hur ska jag kunna veta det i förväg?