menvetdu

Och så föll andan plötsligt på och jag fick för mig att försiktigt kika in på bloggen igen.
Kollar på mitt senast publicerade inlägg och inser att det är dryga tre veckor sedan jag sist hade något som helst att dela med mig av.

Jag råkade visst komma över den där tröskeln, ni vet, när man har dragit på något för länge så att det istället för att vara ett stressmoment mer börjar vara smått ångestframkallande. Sådär så att man blundar och börjar humma högt för sig själv för att bli av med tanken.
Eller ja, jag kisade åtmintonde med ögonen när jag loggade in.

Okej. Det gjorde jag inte. Men ni fattar grejen.

Så vad har jag då att förtälja om de senaste tre veckorna av mitt liv?

Tja....

Eh....

Alltså jag har jobbat en del det senaste. Jag är sjukt trött, eftersom jag kliver upp ur sängen mitt i mörkaste natta och beger mig till mitt arbete. Det medför att kvällarna inte är speciellt händelserika. För att vara mer exakt ägnar jag all överbliven tid på dygnet mellan att barn är nattade och att undertecknad är nattad åt att tomglo. Det är min nya passion i livet.

Igår tvingades jag dock till en meningsfull fritid med andra levande människor inblandade, då Melvin hade premiär i sin fotbollskarriär. Han var gött avslappnad med händerna i byxfickorna under större delen av träningen, utom när han stod i mål då han efter ett tag insåg att händerna kunde vara bra som skydd för viktigare kroppsdelar.

Detta är sista veckan av fem som jag ska hålla på och kliva upp sådär sjukt tidigt, nu går jag på ett mer normalt schema och ska bara kliva upp löjligt tidigt en vecka av fyra, vilket är helt okej.
I övrigt så trivs jag helt fantastiskt bra med mitt nya jobb. Det är så otroligt roligt, vilket såklart har lett till att det inte har varit speciellt jobbigt att gå upp i ottan. Hurra för jobb som man trivs med!!

Till sist vill jag bara säga att jag hade en tanke med rubriken. Men den har jag glömt nu.
Det är sånt som tröttheten gör med mig.