menvetdu

20 dagar kvar. När som helst nu... GAAAH!! Börjar bli jävligt nervös för det där med att ungen ska ut ur magen också. Det gick ju inte strålande sist direkt, för att göra en lång och jävligt smärtsam historia kort:

Vaknar kl 2 på natten, efter en timmes sömn, av att jag har värkar. Väcker Danne och berättar, men säger åt honom att somna om "för det ska ta 20 timmar innan man har 3 minuter mellan värkarna och det är dags att åka har barnmorskan sagt". 

Hmm... Va tätt de kommer. Och satan vad ont de gör. Kollar på klockan. Var tredje minut. Väcker Danne igen, han har nu fått sova ca 15 minuter. Ringer förlossningen. Vi ska komma in.

Danne ska bara duscha först. WTF?! Danne är väldigt fräsch av sig, men ibland kan det bli smått irriterande med duschandet.

Inne på förlossningen: Öppen mellan tre och fyra cm, vi får stanna. Tar ett bad. Tråkigt i badkaret, går upp igen. Ont ont ont. Timmarna går och inget händer mer än att det gör ont som fan. Får epidural, och värkstimulerande dropp. Skööönt, smärtan försvinner.

Pang! (Lät det inte, men det kändes så) så släpper epiduralen. Smärta. spyr. Tyvärr har jag rätt så mycket minnesluckor men kommer ihåg den allmänt hopplösa känslan. Det går inte. Daniel är livrädd, får inte kontakt med mig. Själv har jag obeskrivligt ont. Så ont att jag kräks.

18 timmar i förlossningssalen innan de beslutar om akutsnitt. Dödsångest: de ska sprätta upp magen på mig. Ska jag va ärlig så kände jag just då att det får faktiskt bli hur det vill med det där barnet, men jag vill inte dö.
Livrädd. 4 miljoner grönrockar runt omkring mig, under en av dem gömmer sig Danne. Får spinalbedövning, allt under bröstet försvinner. Nån som har ett komiskt namn, Nopp tror jag, leker med is på mig för att se om jag känner nåt. Det gör jag inte. Är som förlamad. Rätt komisk känsla faktiskt, även om jag inte just då kunde uppskatta det komiska i situationen. oroade mig mest för att Daniel skulle tvingas bli ensamstående pappa till vår bebis.

Själva snitttet känns lite som när man drar ut en tuggtand, de drar och bänder, det knakar lite, men man känner ingen smärta. Samma känsla, fast i mycket större skala och i magen, och snart hör vi ett argt bebisskrik. Han är ute. Han satt så hårt fast i mig att de fick använda sugklocka i snittet för att få ut honom. hade skruvat sig ner snett med huvet det lilla puckot, då kommer man ju inte ut.

Jag vill inte ha bebisen på bröstet. Koncentrerar mig för fullt på att överleva, och har verkligen inte tid att ta hand om nån liten bebis. Tror å andra sidan inte att Daniel hade släppt honom ifrån sig. Daniel och bebisen får gå tillbaka till förlossningen, medan hålet i min mage blir ihopsytt av ett glatt gäng. Jag gråter, för att det är över och jag lever. Och att alla spänningar släpper. Och kanske för att jag ligger helt bar och visar musen för ett helt gäng, och den är stubbig. Oj vad jag stör mig på att den är stubbig. Snygga läkare och sköterskor ser mig helt hjälplös och förlamad och grinandes med stubbig mus. Och min Danne och min bebis har yrat iväg i långa sjukhuskorridorlabyrinter, hur ska jag hitta dem igen?

Dagarna efter är mest som en dimma av utmattning och stark smärtlindring. Kom upp ur sängen med hjälp efter någon dag så att jag kunde gå och kissa, men sov mestadels de två första dygnen. Har inget minne av när jag höll Melvin första gången, kunde inte vara med på nåt första blöjbyte såklart, klarade ju inte ens sätta mig upp i sängen. Det är nog den största sorgen.

Och nu är det snart dags, alltså. Dags för att inte göra om samma sak igen. Dags för att kunna, orka och vilja ta emot bebisen på magen när den kommer ut. Att kunna vara med och mäta och väga. 

Då var det sagt. Jag är skiträdd.