Hoppsan Kerstin!

Det hände visst en liten olycka med ugnsluckan när den, inklusive tillhörande ugn, skulle förflyttas från skräpskjulet till skräphögen.



Jag hade tidigare samma kväll en diskussion med världens bästa Mia om hur äckligt positiv hon är i EXAKT alla lägen. Hon skrattar till exempel gott åt sig själv varje gång (och det händer frekvent) hon har spenderat en kvart på tunnelbanan innan hon inser att hon är på fel tåg. Får hon P-böter så tycker hon att hon har det fantastiskt bra som faktiskt har ekonomi nog att betala dem. Jag kan fortsättta i all evighet, men jag tror ni fattar.
Sen finns det en annan typ av personlighet, som orkar gå omkring och vara heligt förbannade på både det ena och det andra större delen av sin tid. Det var kring de här båda typerna som diskussionen rörde sig.

Själv tillhör jag nog egentligen inte någon av de ovannämna typerna, utan har kanske en lite mera cynisk inställning till mitt öde.
Man har på något sätt vant sig nu, efter 28 år utanför livmodern, vid att det mesta som är kapabelt att ställa till med något jävelskap för mig också passar på att göra det så snart tillfälle bjuds. Klart irriterande emellanåt, men oftast inte så hemskt mycket att brusa upp för. 

Men ska jag ändå försöka locka den lilla Mia som finns nånstans inom mig så skulle hon nog gett följande reaktioner på ugnsincidenten:

1) Vilken tur att gräset var nyklippt, annars skulle det ju vara ännu svårare att få upp alla miljontals glasflisor som gärna vill fastna i fingrarna när man jagar dem.

2) Vilken tur att det var den gamla ugnen, och inte den nya. Vad den nu skulle haft i skräpskjulet att göra.

Och jo, det är sant som jag nämde att det var några dagar sen händelsen ägde rum. Och en betydande del av glaset ligger fortfarande kvar exakt där det hamnade.
Men saker och ting tar lite tid ibland på Munkvägen.






Tyck nåt!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0