menvetdu

Nä, du som hoppas på en syrlig jagärsåtröttpåerochsägeruppmig-vändning på det här inlägget kan sluta läsa nu. Det här är en helseriös hyllning till min fantastiskt fina familj. Jag är så sjukt stolt över er så jag tror att hjärtat kommer att hoppa ur bröstet. Tack riktas särskilt till den skäggige mannen som är min underbare make tillika bästa vän, och som har presterat de två finaste barnen i världshistorien: finaste, sötaste, harmoniska Emmy och galet glada, alltid spralliga men genomsnälla Melvin. Det känns nästan lite ego att ha lagt beslag på de tre bästa personerna som gick att uppbringa. Men det kan inte hjälpas, ni är min unit.

2 STORA GILLAR idag: Bästa bebisen har inatt sovit från klockan 10 igårkväll till klockan 5 i morse, då hon åt en slurk och somnade om. Way to go bebis!
Melvin är nu feberfri och fit for fight igen. Han ignorerade väl i och för sig sina 39 grader och ansåg sig lika fit då som nu, han är ju Melvin. Hur går det till egentligen? Själv orkar jag inte ta mig till toan utan att börja grina när jag har typ en grad feber, medan Melvin kan flyga runt som en skållad råtta som om inget hade hänt, trots 40 graders feber. Skönt i alla fall att det inte blev nåt långdraget såhär innan jul.

Och så ett litet ogillar: G:et på mitt tangentbord är helt värdelöst, man får gå tillbaka i texten och lägga till alla g i efterhand, eftersom man måste trycka dubbelt så hårt på alla G:n. Skitjobbigt!