menvetdu

Mannen jobbar, och den lilla terroristen är skjutsad till sin mormor och morfar där han ska ägna kvällen, natten och morgondagen åt att tjata hål i huvet på dem istället för på sin stackars mamma. Här sitter jag alltså, med en sovande hund som enda levande sällskap. Asset i soffan, fötterna på bordet, datorn i knät och tv´n på i bakgrunden. Ensam vårdnad om fjärren. Hallelujah moment!
Ser så fram emot Greyspremiär ikväll.

Att det ska va så jävulskt mycket jobbigare när man är gravid. Har försökt fixa lite i köket, där vi numera har ett halvt golv. Orkade väl en timme på egen hand, det blev två kluriga rader med vinklar och skit, och nu tror jag att jag ska sitta kvar här i soffan till årskiftet och tycka att jag är världens tröttaste och mest utarbetade människa. Patetiskt var ordet, men inser ändå min (kraftiga) begränsning och nöjer mig med att ha golv i bara halva köket till imorgon, när mannen är hemma och vi kan lägga resten tillsammans.

Det är precis NU som förlossningen borde sätta igång om Murphys lag ska gälla.

Ja, alltså det där med andas in genom näsan och frusta ut genom munnen eller att flåsa som en hund, har inte alls koll på det. Andas man verkligen inte av sig själv under förlossningen? Hur som helst tänkte jag försöka ta reda på vad det är som andnings-förespråkarna egentligen vill ha sagt. Hittade sidan profylax-akademien.se, ska försöka hänga lite där de närmaste dagarna o reda ut vad det är som är så speciellt med in-ut-grejen.

Nån sorts självdestruktiv gen i mig verkar driva mig till att alltid skapa ett så stort kaos runt mig som möjligt vid sämsta möjliga tillfälle. Nu: köksrenovering. Status: okänd, men det liknar ett krigsdrabbat område. Hur länge det kommer att se ut så är omöjligt att säga, eftersom vi inte riktigt har bestämt oss för vad som är nästa steg. 
Istället för att renovera köket borde jag måla en gullig barnvägg eller nåt antar jag, med mindre än 2 veckor kvar till beräknad förlossning. Istället får man fumla sig fram till bygglampan i köket, lyfta på all täckpapp som ligger utbredd över diskbänken, och rota runt bland lådorna som står UPPE PÅ diskbänken för att hitta något som man kan sleva in föda med. Och inte vilken föda som helst, nej, det finns två alternativ just nu. Det ena är hämtmat. Det andra är kylskåpskall mat, om man nu lyckas ta sig fram till kylen och dessutom få upp dörren utan att riva ner all maskering.
Alla kokplattor är nämligen hemskt upptagna med att vara avlastningsyta, precis som resten av köksbänken.

Känner mig alltså lite kluven just nu.Skulle hemskt gärna vlja ha ut bebisen snarast, samtidigt som jag känner att vi inte är heeelt redo än, rent tekniskt alltså.
Nånting säger mig ändå att vi ligger i riskzonen för att få bebis denna veckan, förmodligen när allt golv i köket är bortrivet och man precis ska till att börja lägga in det nya. Välkommen till harmoniska familjen Strid, lilla vän.

Jag har ett hjärnspöke. Eller ska jag säga magspöke?
Det hela går ut på att jag nästan varje kväll får för mig att förlossningen ska sätta igång just inatt.
Magen blir som en stenkula (rätt rejäl dank), och varje kväll tänker jag att det gör liiiiite ondare än vanligt. Att det nog är på väg att bli riktiga värkar ändå. Hyfsat jobbigt faktiskt om jag ska hålla på och tänka såhär varje kväll i två veckor till. Lägg till en veckas övertid så är vi uppe i 20 dagar. 20 dagar av schizofreni. Jag lyckas verkligen lura i mig själv på allvar att jag kommer att befinna mig själv på BB om några timmar.
Detta trots att den förra förlossningen startade pang bom med tre minuter mellan värkarna utan några som helst kännbara förvärkar eller skymten av någon latensfas som det pratades så mycket om.

Här kommer det en igen, en värk som förmodligen är en heeelt meningslös liten löjlig förvärk, men som jag ändå på nåt sätt lyckas tolka som ett tecken på att förlossningen står runt knuten.

Förövrigt var Karl-Petter en klart värdig vinnare av kändisdjungeln. Vilken högkvalitets-TV. Mera sånt tack, TV4!

20 dagar kvar. När som helst nu... GAAAH!! Börjar bli jävligt nervös för det där med att ungen ska ut ur magen också. Det gick ju inte strålande sist direkt, för att göra en lång och jävligt smärtsam historia kort:

Vaknar kl 2 på natten, efter en timmes sömn, av att jag har värkar. Väcker Danne och berättar, men säger åt honom att somna om "för det ska ta 20 timmar innan man har 3 minuter mellan värkarna och det är dags att åka har barnmorskan sagt". 

Hmm... Va tätt de kommer. Och satan vad ont de gör. Kollar på klockan. Var tredje minut. Väcker Danne igen, han har nu fått sova ca 15 minuter. Ringer förlossningen. Vi ska komma in.

Danne ska bara duscha först. WTF?! Danne är väldigt fräsch av sig, men ibland kan det bli smått irriterande med duschandet.

Inne på förlossningen: Öppen mellan tre och fyra cm, vi får stanna. Tar ett bad. Tråkigt i badkaret, går upp igen. Ont ont ont. Timmarna går och inget händer mer än att det gör ont som fan. Får epidural, och värkstimulerande dropp. Skööönt, smärtan försvinner.

Pang! (Lät det inte, men det kändes så) så släpper epiduralen. Smärta. spyr. Tyvärr har jag rätt så mycket minnesluckor men kommer ihåg den allmänt hopplösa känslan. Det går inte. Daniel är livrädd, får inte kontakt med mig. Själv har jag obeskrivligt ont. Så ont att jag kräks.

18 timmar i förlossningssalen innan de beslutar om akutsnitt. Dödsångest: de ska sprätta upp magen på mig. Ska jag va ärlig så kände jag just då att det får faktiskt bli hur det vill med det där barnet, men jag vill inte dö.
Livrädd. 4 miljoner grönrockar runt omkring mig, under en av dem gömmer sig Danne. Får spinalbedövning, allt under bröstet försvinner. Nån som har ett komiskt namn, Nopp tror jag, leker med is på mig för att se om jag känner nåt. Det gör jag inte. Är som förlamad. Rätt komisk känsla faktiskt, även om jag inte just då kunde uppskatta det komiska i situationen. oroade mig mest för att Daniel skulle tvingas bli ensamstående pappa till vår bebis.

Själva snitttet känns lite som när man drar ut en tuggtand, de drar och bänder, det knakar lite, men man känner ingen smärta. Samma känsla, fast i mycket större skala och i magen, och snart hör vi ett argt bebisskrik. Han är ute. Han satt så hårt fast i mig att de fick använda sugklocka i snittet för att få ut honom. hade skruvat sig ner snett med huvet det lilla puckot, då kommer man ju inte ut.

Jag vill inte ha bebisen på bröstet. Koncentrerar mig för fullt på att överleva, och har verkligen inte tid att ta hand om nån liten bebis. Tror å andra sidan inte att Daniel hade släppt honom ifrån sig. Daniel och bebisen får gå tillbaka till förlossningen, medan hålet i min mage blir ihopsytt av ett glatt gäng. Jag gråter, för att det är över och jag lever. Och att alla spänningar släpper. Och kanske för att jag ligger helt bar och visar musen för ett helt gäng, och den är stubbig. Oj vad jag stör mig på att den är stubbig. Snygga läkare och sköterskor ser mig helt hjälplös och förlamad och grinandes med stubbig mus. Och min Danne och min bebis har yrat iväg i långa sjukhuskorridorlabyrinter, hur ska jag hitta dem igen?

Dagarna efter är mest som en dimma av utmattning och stark smärtlindring. Kom upp ur sängen med hjälp efter någon dag så att jag kunde gå och kissa, men sov mestadels de två första dygnen. Har inget minne av när jag höll Melvin första gången, kunde inte vara med på nåt första blöjbyte såklart, klarade ju inte ens sätta mig upp i sängen. Det är nog den största sorgen.

Och nu är det snart dags, alltså. Dags för att inte göra om samma sak igen. Dags för att kunna, orka och vilja ta emot bebisen på magen när den kommer ut. Att kunna vara med och mäta och väga. 

Då var det sagt. Jag är skiträdd.

jo, det hände det att mannen jobbade elva timmar per dag, dvs jag förvandlades till en ensamstående höggravid småbarnsmamma, o så var det med den helgen. Nu ligger en utslagen fyraåring bredvid mig och snarkar, själv úndrar jag hur fan jag ska kunna ta hålla ögonen öppna i fem minuter till för att få se min man komma hem från jobbet. Ett blogginlägg kanske kan hålla liv i mig? Ska bara vila ögonen lite först...

Beräknat nedsläpp om 31 dagar. Hoppas jag är bättre på att föda barn denna gången. Eller rättare sagt: hoppas att denna ungen hittar ut genom musen, så vi slipper sprätta upp buken. Känner mig lite nervig måste jag säga. Planen är ju dessutom att hålla mig och mannen friska under förlossningen, inte helt självklart eftersom de som vet säger att hela Sverige ligger i svininfluensa om 4 veckor. bra tajming!

Det är nog inte hunden som luktar i alla fall. Det är nåt på toan.
Undrar vad.

Första inlägget. I den helt rena oförstörda nyfödda bloggen. Shit, här borde man verkligen tänka till o skriva nåt bra. Meningsfullt och ärligt och djupt och klokt. Men jag har tyvärr inte så mycket på lager av det just nu. Sitter mest o grubblar på om det är hunden eller avloppet som luktar unket. Tänker inte göra ett långt inlägg om det, dock. Det får nog räcka såhär. Jag tror jag just har gjort det första inlägget. Clatch på den.