A little more unSwedish for the people, please!
Lite chockad stammade jag på fantastisk stress-svengelska fram att jag är gift, men tack ändå.
(Vadå "tack ändå"?! Vad är jag för tönt?)
Idag kom samme man, som jag inte sett sedan dess, och frågade på ett gentlemannamässigt sätt om jag på något sätt tagit illa upp för att han frågade mig och en date.
-Ehhh..! Ja! Ditt jävla pack, trodde du verkligen att jag ville dejta DIG???
Sa jag såklart inte. Jag sa naturligtvis att jag var smickrad och uppskattade det.
För det gjorde jag ju! Det gjorde hela min dag!
Det är SÅ osvenskt. Och så fantastiskt roligt och smickrande.
Varför kan vi inte bara bli lite bättre på att ge varandra lite uppskattning då och då i vardagen?
Vad är det som gör oss blekfisar så sjukt rädda för att svälja stoltheten och credda varandra lite ibland?!
DET får bli mitt nyårslöfte. Jag ska gå runt och bjuda folk på date till höger och vänster.
Eller åtminstonde bjussa på en komplimang då och då.
Varför är jag alltid sist med att komma på mitt nyårslöfte?
Bättre sent än aldrig, både vad gäller nyheter och löften tycker jag. :)
Jag har också legat efter ett tag nu, med bloggandet. Så det var ju himla glädjande att upptäcka två nya inlägg ho dig. ;)
Jag har tänkt på det där med att bjuda ut folk... jag är himla blyg i det läget. Eller feg. "Äh, hon som är så trevlig, smart och snygg är säkert redan upptagen." Så då skiter jag i att fråga.
Men efteråt tänker jag nästan alltid "vad fan, vad är det värsta som kan hända. Att jag får ett nej. Och då borde hon ju ändå ha tagit frågan som en komplimang."
Synd att den insikten alltid är som bortblåst vid nästa tillfälle bara... :P
Du är söt!!
Heffler: Visst är det skönt när man upptäcker att man är synkad i sin bloggtorka?! Prestationsångesten mildras en aning då.
Seb: Tack, du är säkert också söt! ;-)
