menvetdu

...alla andra mammor i hela världen, verkar det som?
Gick på stan en sväng idag, som vanligt hängde de där ungarna efter mig. (Vilka är de och vad vill de mig?)
Emmy var inte nån solstråle alls.
Hon missade sovtåget på eftermiddagsluren, och inatt verkade sovtågen helt vara inställda faktiskt. 

Uppdrag: Ta upp och bära bebis på armen samtidigt som man försöker ratta paraplyvagnen (sån där med kundvagnshjul som gärna vill slira iväg åt alla håll samtidigt om man inte kör med båda händerna) och försöka få med en disträ femåring som vimsar omkring i sin egen värld.
Glatt påhejad av Melvin, och inte lika glatt påhejad av Emmy.
Tröstar arg, övertrött bebis och försöker lägga henne i vagnen igen.

Resultat: ILLSKRIK!
Lite uppgivet, och en smula irriterat utbrister jag "Men snälla!!" varpå allt ljud runt omkring mig tystnar.
Varenda samtal pausas, och alla släpper fokus från det de gör för att få tid att vända sig om och blänga sina argaste blickar.
För det är INTE okej att bli irriterad och uppgiven.
Nänä.
Är man mamma så ska man vara småleende, förklara alla "varför" på ett pedagogiskt och fantasifullt sätt, och tycka att tillvaron glittrar i kanterna.

Snälla snälla alla mammor. Kan vi inte sluta döma varandra så förbannat hårt?
Det finns ingen förälder i hela världen som inte är lite trött och smågrinig ibland.
Varför är det så fult?