menvetdu

Det hela började igår, dan före dopparedan, då vi traditionsenligt åt tacopaj och spelade bingolotto i goda vänners lag. (Vilket förövrigt kan nomineras i kategorin julens trevligaste traditioner)
Det var ingen i huset, och förmodligen inte i kvarteret heller, som undgick att Emmy inte var helt nöjd med livet. Den lilla harmoniska visade upp sin mest högljuda sida, och det tog väl ett bra tag innan vi fick kläm på vad det egentligen var som irriterade henne mest. Ful gran? Taskigt sällskap? Äcklig tomte?
Näpp. Det var samma lilla rackare som tidigare i veckan besökte storebror: Feber.
Som ett brev på posten lagom till Julafton och allt. Stackars stackars lilla stumpan.
Kunde hon inte fått va ett litet tag till? Hon är ju bara två månader. Det gör rent utsagt ont i mitt stackars mammahjärta.
Det blev alltså inte riktigt som vi hade tänkt oss. Julen firas såklart så gott det går ändå, men kanske lite mera hämmat och med ett hököga ständigt vilande på den minsta lilla firaren.
Det är svårt att njuta fullt ut när man ser hur jobbigt det är för henne. Men det kunde såklart varit mycket mycket sämre också. Nu ska vi göra allt vi kan för att få en så julig jul som vi kan i alla fall.

Och självklart återkommer jag med en mer utförlig rapport när jag inte är fullt upptagen med att jula.