menvetdu

Jag har en tendens att romantisera lite för mycket ibland.
Ta till exempel årstiderna.

Sommaren föreställer jag mig lagom varm och solig, med helt blanka dagar att fylla med nöjen. Liseberg varvas med stranden varvas med båtutflykter.
Det finns nämligen inga vardagsmåsten alls på sommaren. Tvätten tvättar sig själv, maten bara ploppar upp på bordet var tredje timme och barnen vill helst sitta och pussla för sig själva i en vrå. Tills de blir trötta och går och lägger sig.

Vintern, å andra sidan, är lagom kall med lagom mycket snö som aldrig är grå eller gul, och alltid puderlätt och skottas undan på fem minuter.
På julen sitter två små änglar och tindrar med ögonen i timtal jämte julgranen, med avbrott endast för lyckade festmåltider där alla konverserar lågmält och barnen äter med god aptit. Ty de har inte ätit en godisbit på flera dagar.

På sensommaren och hösten föreställer jag mig själv promenera omkring i skogen med hunden, bland rödgulklädda träd, i kall frisk luft som ryker lite när man andas ut den. Jag plockar massor av svamp och torkar och lägger i fina glasburkar, så att man alltid kan krydda soppan/grytan/såsen med lite lyx.

Så hur mycket svamp har du plockat hittills i år då?
Tja, mellan tummen och pekfingret, en sisådär 2 eller 3 påsar. Inte ICAkassar alltså, utan hundbajspåsar.
Däremot har jag plockat en hel del bajs.
Det är lite samma känsla, faktiskt, när man går där i trädgården med en ficklampa i ena handen och en påse i andra handen.
"Oj oj oj, kolla, där är en hög till! Det var verkligen en bra runda ikväll."

Joråsåatte.