menvetdu

Eftersom de tydligen har häcken full på akuten och via telefon ställde diagnosen "nån infektion" i foten, vilket inte kunde prioriteras en hektisk kväll som denna, stannar jag och blåfoten hemma ikväll och uppsöker vård imorgon bitti istället om den fotsätter fula när jag vaknar.

Bitter som jag är så sitter jag här och hoppas på omedelbar amputation direkt på plats i vårdcentralens väntrum imorgon, så att jag sedan kan åka raka vägen och kasta fothelvetet i skallen på den arroganta tanten på jourcentralen som vägrade lyssna på mig.

Dock inser jag att en stukning kanske ligger närmare till hands. Jag är inte dummare än att jag även inser att det kan finnas folk som har värre problem än så, som naturligtvis måste komma i första hand på akuten.

Det är bara det att man kan uppträda som folk och vara hövlig mot den stackars blåfotade patienten som ringer TROTS att det är mycket att göra. Det är allt jag begär.
Jag kanske ska åka förbi ortopeden och kvittera ut en gummifot, så att jag ändå har nånting att kasta i skallen på henne?

Kort uppdatering:
London var f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t.
Jag lovar att jag ska berätta om en del roliga grejer, men inte i detta inlägget.

I detta inlägget vill jag istället bara kort delge er att min fot fular.
Jag tyckte den kändes lite öm på jobbet idag.
Jag knatar omkring i rätt så stabila men inte lika fancy skyddsskor hela dagarna.
När jag kom hem och fick av mig skorna så kände jag dock att den var mer än lite öm.
För att prata klarspråk så gör det ont så in i helvete att trampa ner foten.
Dessutom är den lite svullen, lite blå, och stört omöjlig att böja tårna på.
Vad skönt att ni har fått veta detta nu, kära läsare.
Hur skulle ni klara er utan den informationen?

Nu: väntar på samtal från vårdinrättning för undersökning av fulfot.
Under tiden funderar jag på livets stora frågor såsom:
Kan man bryta foten utan att märka det? När och hur hände det i så fall?

Och den klurigaste frågan, som jag har funderat på ett tag och som inte riktigt har med saken att göra egentligen:

Ponera att man skulle koka sin ena fot, säg från vristen och nedåt. 
Jag tänker mig ungefär som man kokar fläsklägg i nån god lag med kryddpepparkorn och sånt.
Skulle resten av kroppen överleva det?
Om vi antar att man har tillgång till snabb vård och kan kapa av benet på lämpligt ställe direkt efteråt alltså.
Och om man inte skulle överleva, vad skulle i så fall vara dödsorsaken?
Att blodet koagulerar pga värmen? Att kroppsvätskor för vidare värmen till resten av kroppen så att man helt enkelt kokas innifrån? Eller av cirkulationssvikt?

Jag kanske ska passa på att fråga någon på akuten ikväll. Det brukar ändå tendera att bli en lång och trist kväll när man ska behöva åka dit.

Och så föll andan plötsligt på och jag fick för mig att försiktigt kika in på bloggen igen.
Kollar på mitt senast publicerade inlägg och inser att det är dryga tre veckor sedan jag sist hade något som helst att dela med mig av.

Jag råkade visst komma över den där tröskeln, ni vet, när man har dragit på något för länge så att det istället för att vara ett stressmoment mer börjar vara smått ångestframkallande. Sådär så att man blundar och börjar humma högt för sig själv för att bli av med tanken.
Eller ja, jag kisade åtmintonde med ögonen när jag loggade in.

Okej. Det gjorde jag inte. Men ni fattar grejen.

Så vad har jag då att förtälja om de senaste tre veckorna av mitt liv?

Tja....

Eh....

Alltså jag har jobbat en del det senaste. Jag är sjukt trött, eftersom jag kliver upp ur sängen mitt i mörkaste natta och beger mig till mitt arbete. Det medför att kvällarna inte är speciellt händelserika. För att vara mer exakt ägnar jag all överbliven tid på dygnet mellan att barn är nattade och att undertecknad är nattad åt att tomglo. Det är min nya passion i livet.

Igår tvingades jag dock till en meningsfull fritid med andra levande människor inblandade, då Melvin hade premiär i sin fotbollskarriär. Han var gött avslappnad med händerna i byxfickorna under större delen av träningen, utom när han stod i mål då han efter ett tag insåg att händerna kunde vara bra som skydd för viktigare kroppsdelar.

Detta är sista veckan av fem som jag ska hålla på och kliva upp sådär sjukt tidigt, nu går jag på ett mer normalt schema och ska bara kliva upp löjligt tidigt en vecka av fyra, vilket är helt okej.
I övrigt så trivs jag helt fantastiskt bra med mitt nya jobb. Det är så otroligt roligt, vilket såklart har lett till att det inte har varit speciellt jobbigt att gå upp i ottan. Hurra för jobb som man trivs med!!

Till sist vill jag bara säga att jag hade en tanke med rubriken. Men den har jag glömt nu.
Det är sånt som tröttheten gör med mig.

Jag vaknade upp i morse i tron om att jag hade fått sovmorgon ända till klockan nio.
Kände mig oerhört pigg och utvilad i förhållande till vardagsmorgnarna då klockan ringer vid okristliga 4:30.

Efter en stunds räknande vid frukosten insåg jag dock att jag måste ha kollat fel på klockan, jag hade klivit upp vid åtta.
Är det så noga egentligen? En timme hit eller dit spelar väl ingen roll. Det var fortfarande en fet sovmorgon.

Jag hade en smått skruvad dröm inatt, som gick ut på att jag insåg att jag hade räknat fel på min ålder.
Jag skulle inte alls fylla 29, utan insåg plötsligt att jag hade räknat fel och kom fram till att jag var 31.
Självklart blev jag helt bedrövad över att ha blivit snuvad på min egen 30årsfest.
Det var just detta som drömmen kretsade kring:
Hur surt det var att jag helt hade sumpat chansen att ha en 30årsfest.
Att jag hade råkat räkna fel på min egen ålder var bara en parentes.
Som sagt, smått skruvad.

Och exakt just nu i skrivande stund (jag menar alltså nu) (nu) ser jag sambandet i ovanstående två händelser.

... Trodde ni att jag var borta?!
Hahahahahahahaha! Nej, gud nej.

Jag har suttit här hela tiden och funderat på vad jag ska skriva om.
Det börjar bli tråkigt att bara sitta här och fundera nu, så jag tog ett snabbt beslut att bara ordbajsa ner nånting.
Och jag är hemskt ledsen, men det blir nog inte så mycket bättre än såhär.

Du som väntar på en poäng kan alltså sluta läsa nu. Det kommer ingen.

Och du som skiter i om det finns nån poäng måste i alla fall sluta läsa nu, för nu orkar jag inte skriva mer.












































Näpp. Nu ångrade jag mig. Jag har ju faktiskt nåt kul att berätta. Inte kul som i underhållande för er, utan kul som i roligt för mig.
Idag har jag börjat en ny tjänst på jobbet, en tjänst som jag har haft som mål att nå i flera år. Woho, lucky me!
Det innebär eventuellt att bloggen kan bli lite eftersatt ett tag framöver.
Det innebär eventuellt att bloggen kommer fortsätta vara lika eftersatt ett tag framöver.

...Eller inte. Livet är bra mycket roligare nu när det är vår och alla bitar börjar falla på plats, och jag har kommit ur mitt vinteride. Vilket kan generera bloggidéer och inspiration.
Kanske.
Hur ska jag kunna veta det i förväg?

Kära forskningsinstitut.

Paketet jag har sänt er innehåller inte någon bomb, utan min fiskskål.
Det är nu så längesedan jag bytte vatten i fiskskålen, att jag misstänker att det kan ha uppstått en del nya arter i den.
Eventuellt kanske ni även kan skrapa fram ett par nya grundämnen.

Häromdagen simmade Henny, eller om det var Penny, (det är lite svårt att se skillnad på dem ibland. Just nu är det är lite svårt att se dem överhuvudtaget faktiskt) uppochner.
Jag kan alltså inte garantera att det inte har bildats någon sorts giftigt ämne i sörjan, och skulle därför råda er att använda lämpliga skyddskläder och dragskåp när ni arbetar med fiskskålen.
Jag hoppas hursomhelst att ni kommer att få nytta av den.

Med vänliga hälsningar

Melvin Strid

PS. Om ni skulle råka hitta fiskarna så skulle jag gärna vilja ha tillbaka dem.

Melvin kollar på bygglov, och frågar pappa:

M -Får han den där lille gubben (Willy) köra bil?

P -Nä, han är nog för gammal.

M -Nääää. När man har fått sitt körkort så har man nog kvar det tills man dör tror jag.

Här är mamman tvungen att lägga sig i lite:

-Ja, eller tills doktorn säger att han inte får köra längre.

M -Men?! Hur ska han kunna komma hem från doktorn då?!

"Mamma, om man slår hårt på huv´et så kan hjärnan åka ner i halsen. Det har Nellie sagt."

...Säger Melvin, och bankar sig på huv´et. Nyfikenhet är tydligen en starkare drift än självbevarelsedriften.
















Och jaaaa. Jag skulle så gärna vilja blogga mer. Men vet ni vad? Just nu finns absolut ingenting alls att blogga om. Allt är bara grått och trist. Skulle inte bli så kul att läsa va?
Jag skyller på vädret. Det förbannade jävla skitvädret är roten till allt ont.

Ni vet en sån där fet, äckligt surrande fluga som har hittat in i sovrummet okristligt tidigt en sommarmorgon?
Den surrar och kryper på dig, helt orädd, och hur du än viftar så ger den sig inte.
Inte förrän du mister din plats i himlen genom tidernas längsta och fulaste ramsa och går upp för att ta död på otyget, då är den puts väck.

Vår bil är värre än den flugan.
Jag hatar den, jag skulle skratta rått om den råkade rulla ut för ett stup och brinna upp.

Statusuppdateringar de senaste månaderna:

November: Nytt batteri och nåt jävla elfel: dyrt.

December: Besiktning, resulterade i ny fjäder och lite annat småkrafs: SVINdyrt.

Januari: Samma symtom som i November.
Hade beställt tid för felsökning i torsdags men då startade inte ens fanskapet.

Jag har nu laddat batteriet, bilen startar men låter och en drake och ryker värre en ett polskt kolkraftverk.

Den här notan behöver inte bli så saftig för att vi ska komma upp i reparationer för en högre summa än bilens totala värde.

Yey. Jag som bekymrade mig så för var jag skulle göra av alla pengar som vi får över varje månad.

För en vecka sedan (jag vet, kasst att publicera veckogamla nyheter) blev jag artigt tillfrågad om en date på jobbet.
Lite chockad stammade jag på fantastisk stress-svengelska fram att jag är gift, men tack ändå.
(Vadå "tack ändå"?! Vad är jag för tönt?)

Idag kom samme man, som jag inte sett sedan dess, och frågade på ett gentlemannamässigt sätt om jag på något sätt tagit illa upp för att han frågade mig och en date.

-Ehhh..! Ja! Ditt jävla pack, trodde du verkligen att jag ville dejta DIG???
Sa jag såklart inte. Jag sa naturligtvis att jag var smickrad och uppskattade det.

För det gjorde jag ju! Det gjorde hela min dag!
Det är SÅ osvenskt. Och så fantastiskt roligt och smickrande.
Varför kan vi inte bara bli lite bättre på att ge varandra lite uppskattning då och då i vardagen?
Vad är det som gör oss blekfisar så sjukt rädda för att svälja stoltheten och credda varandra lite ibland?!

DET får bli mitt nyårslöfte. Jag ska gå runt och bjuda folk på date till höger och vänster.
Eller åtminstonde bjussa på en komplimang då och då.



















Varför är jag alltid sist med att komma på mitt nyårslöfte?

Det är inte okej att inte uppdatera på 2 veckor.
Inte okej alls.
Till mitt försvar vill jag säga att jag i alla fall har uppdaterat i år.
Det finns det ju somliga andra som inte har gjort.
Kom tillbaaaaka, Frikadellen, vi saknar dig!!

För att ge er en kort resumé av de sista veckorna: Kaos.

Kaos låter kanske lite jobbigt? Jag skulle säga att kaos är rätt trevligt.
Det är tillräckligt trixigt och krångligt för att man inte ska hinna känna efter så mycket.
Den som står för största trixeriet just nu är Emmy.
Hon har insett att hon kan göra en massa grejer. Typ gå, klättra, öppna dörrar, flytta runt saker.
En favorit just nu är, av oklar anledning, att öppna besticklådan och plocka ut teskedarna, för att därefter gå och slänga dem i soporna.
Det är även fantastiskt roligt att ha olika saker på fötterna, exempelvis 10 olika par strumpor, gärna andras strumpor. 
Paradoxalt nog är det precis lika kul att ta av sig strumporna och knöla in dem på oväntade platser.

Hade jag inte haft någon självinsikt nu så hade jag lovat er att uppdaterat lite oftare i fortsättningen.
Jag väljer att säga att jag hemskt gärna skulle vilja hitta tid att uppdatera sisådär nån gång om dagen.

Just nu: Killklubben sjuka, tjejklubben trötta.