menvetdu

Har i eftermiddag planerat att bege mig till stan, möta upp världens bästa Jonna, och flanera omkring i flera timmar. Utan några som helst barn, män, hundar eller dammråttor som gör anspråk på min uppmärksamhet.

Förväntningarna är skyhöga.
Jag tänker mig bland annat att prata färdigt varenda mening utan att bli avbruten och inflikad tills jag inte kommer ihåg vad det var jag hade tänkt säga.
Jag tänker ha båda armarna fria till att göra precis vad JAG vill att de ska göra.
Jag tänker även låta mina ögon vara riktade åt det hållet jag finner mest underhållande för stunden:
Kläder. Skor. Dyr och ouppnåelig inredning.

Inga  bebisar som stoppar små saker i munnen. Inga femåringar som avbryter, dansar med skyltdockor eller springer och gömmer sig bakom sura gubbar.
Baaara mig att bry sig om.
Och världens bästa Jonna såklart. Men hon känns på nåt sätt lite mer städad och självgående än de som jag brukar umgås med dagtid nuförtiden.