menvetdu

Under tiden som killklubben har varit on-offsjuka och legat febriga och kruppiga och allmänt veka, har tjejklubben klarat sig undan med bara ett litet töntigt symptom: Absurda mängder snor, jag snackar mer snor än snö på backen, har trängts i våra näsor. Mest i min förstås, eftersom Emmys är så liten.

Snor kvalificerar dessvärre inte till nåt sängliggande, inte ens till nån liten tupplur på soffan, åtminstonde inte för folk över fyra månader. Istället har det varit OS i snytningar och snörvlingar, medan killarna har legat som två utskitna päron i soffan.

Men så, lagom till helgen, hände det plötsligt: Samtilga familjemedlemmar var på benen och friska och krya. (Utom tjejnäsorna som envist fortsatte rinna.)
"Äntligen!" ropade hela familjen i kör.

Men hey! Ny vecka nya möjligheter. Idag har jag känt mig dassigare än en bajskorv i bålskålen. Jag tror minsann att det är min tur nu. Lucky me.